Wednesday, June 19, 2013

Man ska sluta när man är på topp

Jag har ältat både det ena och det andra i den här bloggen.
Det är otroligt kul att bläddra tillbaka här och se hur mitt liv utvecklat sig under de här senaste sex åren. Från att jag blev gravid, köpte hus, födde en liten kille, flyttade, renoverade, jobbade, rände på öppna förskolor, babyrytmik, babysim, babymassage och allt vad det var, framförallt i hopp om att träffa nya vänner i min nya hemstad, men även av en underliggande gnagande oro över göra rätt, vara tillräcklig.. att vara en bra förälder. En bra ensam förälder.
Jag läser inläggen och minns, minns hur in i märgen trött jag var ibland, efter månader av sömnlösa nätter med en skrikande Dante på armen. Hur fruktansvärt otillräcklig jag kände mig, värdelös som inte klarade av att få mitt barn att sova eller ens vara lugn och tyst, att sluta skrika.. jag minns frustrationen som hela tiden bubblade under ytan, vad gör jag för fel?
Hur kunde jag inbilla mig att jag skulle fixa att ta hand om och uppfostra ett barn på egen hand.. och renovera ett hus.. och jobba. Samtidigt.


Men det gick.
När jag sedan fick bekräftat att Dante var multiallergiker och vrålat dygnet runt på grund av ond mage, kände jag mig inte lika otillräcklig. Fortfarande otillräcklig, men det fanns åtminstone en annan förklaring än att det var jag som inte visste vad jag sysslade med.
Nätternas femtonminutersintervaller av sömn ökade till längre perioder och jag började känna hur jag långsamt kom upp ur en dimmig bubbla av ständig sömnbrist och oro.
När jag läser om den tiden känner jag att jo, fy ända in i satan vad det var tufft att vara ensam under den perioden.
Så vansinnigt lyckligt lottad jag är att ha mina föräldrar som ställt upp under dessa år. Vad hade jag gjort utan dem?
Det fanns, och finns fortfarande de som säger saker som 'jo, det är kanske tufft att vara ensam, men du har ju i alla fall inte en man som inte gör något, som du måste passa upp på och irritera dig på dessutom'.
Sant. Det finns alltid de som har det 'värre'.. man ska fan inte klaga.
Det är alltid svårt att sätta sig in i någon annans situation. Även om jag har jävligt svårt att tro att det enbart är tyngre att vara två. Nä, det tror jag inte på ett jävla ögonblick.
Jag vet att jag ställt och fortfarande ställer höga krav på mig själv i många avseenden. Jag har tagit på mig det här med att vara ensam med barn, jag bestämde mig för att jag ville att mitt barn skulle växa upp i villa, jag bestämde att jag inte ville pendla till och från jobb så att mitt barn skulle få olidligt långa dagar på dagis, att vi skulle flytta till en stad där jag skulle behöva skaffa mig nya vänner.. jag har tagit dessa och tusentals andra beslut som påverkat vårt liv stort.
Jag får ta konsekvenserna. jag fick, får, ro det i land. Bita ihop, skrapa målarfärg tills solen går upp, byta kläder, amma och åka till jobbet med fröet i Baby björn, för det var vad som krävdes.
Jag måste räcka till att vara mamma och pappa samtidigt. Jag måste fixa tvätt, städ, matlagning, stryka, handla mat och kläder, hålla koll på kalendern och alla tider som ska passas, alla läkarbesök att boka, alla födelsedagar som ska firas, ha koll på stängningsdagar, att det finns extrakläder, solskyddsfaktor, stövlar och regnkläder på dagis som passar, jag måste hålla koll på att soptunnan ställs ut på rätt dag, jag måste klippa gräset och ansa i rabatterna, jag måste hålla rent och snyggt på tomten, i rabatter och blomkrukor, det är min uppgift att tvätta bilen och boka servicetid, mitt jobb att byta trasiga takpannor och rensa hängrännor, gräva ur diken och fixa stoppet i avloppet, skotta snö och tusen andra saker.. Det är oxå jag som snyter snorig näsa, torkar tåriga kinder, gapar, skäller och uppfostrar, jag som med böjd rygg höll i små knubbiga händer när tjocka små ben ville börja gå, jag som vakar och klappar feberhet panna, jag som gör rent blodiga sår och sätter på plåster, jag som gråter i bilen hela vägen till jobbet när dagislämning gått åt helvete, jag som tröstar när han är ledsen, jag som badar, ser till att tänderna blir borstade, att man äter vettig mat på vettiga tider, jag som ser till att det finns ren pyjamas och rena lakan att krypa ner i när det är dags att nattas, jag som läser sagan och berättar vilka bokstäver som heter vad, det jag som kramar om, det är jag som delar alla skratten, det är jag som får spela fotboll på gräsmattan, jag som med skräcken i halsen ser hur han testar sina gränser, klättrar högst upp i klätterställningen och hoppar från höga höjder, som får borra in mig i hans ljuvliga barnnacke, jag som kan sätta mig på hans sängkant och titta på honom när han sover, det är min kind han klappar, det är hos mig han söker tröst, det är till mig han säger 'jag älskar dig', jag som får dela hans liv. Det är mitt hjärta som svämmar över av kärlek.
Och jag är så jävla lyckligt lottad. 
Jag har haft den här bloggen igång sedan jag var gravid och nu är Dante precis fyllda fem år.
Vi har fixat det, tillsammans, jag och han i hela fem år.
Med hjälp av familj och vänner ska tilläggas.
Han är världens finaste kille.. så jag har gjort något rätt i alla fall..
Fem år.
Det är dags att säga hej då till bloggen.
Jag ska kanske skriva ut den i bokform och spara den på ett mörkt ställe att ta fram igen när jag är gammal och bitter över att fröet inte hälsar på mig så ofta.
Vem vet.
Jag kommer inte att vara ensam i alla fall, jag har otroliga vänner som jag samlat på mig ända sedan barnsben till alldeles nya..
Så jäkla lyckligt lottad...
..så har jag ju en man i mitt liv oxå, efter alla år som singel.. en som jag är så kär i att det värker.. som jag inte kan fatta att han vill ha just mig..som vill dela sitt liv med oss..
Jag är, som sagt, så jävla lyckligt lottad och ser med förväntan fram mot vad som ska ske i resten av mitt liv. I Dantes liv.
I vårt liv, mitt och mina kärlekars..
So long!

Tuesday, June 18, 2013

Senaste veckan

 Den 5 juni åkte jag, min kille och fröet tillsammans med 17 av våra bästa vänner till Turkiet för att semestra tillsammans. Vi hade en helt fantastiskt fin vecka. Givetvis var det en massa sol, bad, mat, drinkar, lek och stoj. Vi var på river rafting, strosade runt i vackra Side, gick på marknader och tittade på allt som fanns att köpa, fast jag handlade inte så mycket, det blev ett par t-shirts, en fleecetröja och en födelsedagspresent till Dante. Det var allt.

 Här är vi inne i gamla Side och strosar. Grabbarna grus har fått syn på ett piratskepp. (Dante i orange)


Så här tillbringades dagarna. Eller ja, jag låg i skuggan eller invirad i tunna kläder eftersom jag fick soleksem dag ETT. Trots att jag var insmord i spf 30. Trots att jag inte ens låg och pressade utan gick in för att ta det lugnt. Trots att jag höll mig undan solen till största delen fick jag vattenblåsor på armarna. Min hy är för fan helt löjligt överkänslig sedan jag fick barn. Man kan ju hålla sig för skratt. Och jo, vi var vid stranden oxå..


Dinnertime! alla 20 härliga människor käkade middag ihop 7 av 8 kvällar. Otroligt trevligt!
Här intas en traditionell turkisk måltid, vad den nu hette. Mat i lergryta typ. Mycket gott och mycket kryddstarkt.

Min fina kille imponerade stort på vattenrädda Dante. Fröet vägrade gå djupare än midjan de första dagarna,  försökte man få ut honom skriade han som om han skulle få spruta igen. Dag fyra åkte han vattenrutschkana i knät på min kille några gånger och mot slutet av veckan simmade han på det djupa, där han inte bottnade, med armpuffar. Små steg framåt. Vi får nog börja gå till badhuset lite oftare..


Sista middagen med gänget.
Mina underbara vänner hade fixat en överraskningstårta med present till Dante som fyllde år dagen därpå. Jag grinade så det skvätte i en halv evighet över hur förbannat fina vänner jag har, hur man kan vara så lyckligt lottad.. och hur usel mamma jag var som inte fixat det för honom själv...



Jag hade i alla fall kommit ihåg att köpa present till honom att öppna på flygplanet strax efter midnatt den 13 juni. 
Fem år.
Fem år sedan han föddes... ofattbart.
Han blev väldigt nöjd över sina Ben10 gubbar och vad det nu var..


Vi var hemma och i säng vid fyra, halv fem tiden på morgonen, sov ett par timmar innan det var dags att vakna och fira igen. Det var ju fortfarande födelsedag och man kan ju inte vakna på självaste dagen utan att få fika och paket på sängen inte.



Lite smått och gott blev det men det stora paketet stod mormor och morfar för. En ny cykel!
Åh denna lycka! 



På fredagen åkte vi med min kille till hans stuga i smålandsskogarna. Där var även hans syrra med barn och hans pappa. Födelsedagsfirandet fortsatte med ännu fler fina paket. 



Det blev ett par turer på sjön, vi fiskade lite och fick en miniaborre som Dante ville spara och närapå brast ut i tårar när vi slängde tillbaka den i sjön.
Dante fick köra båten helt själv. Stort.


Vackert värre.


Vi åkte hemåt igen på söndagen och körde rakt in i detta inferno. En hagelstorm. Helvete vilken blixthalka. En bil körde av vägen en bit framför mig. Otäckt som bara den, men som tur var klarade sig alla oskadda. 



Vi kom hem på söndagskvällningen, en lång bilfärd och fyratusensjuttionio kalorier senare. Vad gör man inte för att hålla sig vaken...
Eftersom fröet tjatat om sin nya cykel sedan torsdagen och att han längtade efter att cykla, tog vi förstås en tur innan vi tog tag i kvällsbestyren, lade den här fantastiska semestern bakom oss och såg fram emot en ny arbetsvecka.


Monday, June 3, 2013

SPA

Efter lördagens ståhejande var det välbehövligt med en underbart soft dag på SPA tillsammans med bästa vänner.
Ja okej det var inte bara softande för vi började med ett träningspass så kroppen var som gelé, men efter det var det bara slappande och mys som gällde. 


Som sammet för själen.



Hey, du kan kalla mig Jason...