Hoppsan..

Var det måndag idag redan?
Jag som skulle ta tag i min kosthållning idag.
Jag som åt kakor idag på jobbet....
Får väl börja i morgon istället.
Eller nästa måndag. Måndagar är bra för att nystarta eller?
Får tänka på det medans jag käkar knäcke med ost o gurka.
Sugen på varm choklad... kanske ska passa på ifall jag bestämmer mig för att ta tag i allt redan i morgon..

Mera presenter

Mitt jättefina "mamma-barn" smycke jag fick av Dante via goa AnnaCarin:-) Tack snälla!

Tack snälla tant Carina..

.. för presenten.

Besök, promenad i solen och spyor

Igår var Micke och hälsade på oss.

Vi käkade thai, fikade och tog en promenad, allt ute i det härliga vädret vi hade här igår.

När vi chillat lite hemma i soffan bakade vi rabarberpaj o fikade igen.

(På måndag är det dags att ta tag i mitt ätande... på måndag...)

Jag var astrött som vanligt o höll på att somna i soffan vid 20 tiden.. Kul sällskap.

Kolla Dantes pyttelilla mohawk :-))

Efter Dante fått mat vid 22 tiden spydde han som bara den! Kaskad spyor! Satan vad rädd jag blev. Han spydde ju upp så gott som allt han just ätit... Jag kunde föstås inte sova en blund efter det, jag bara stirrade på honom och hade handen på hans bröst för att känna så han andades. Mina nerver...

Samma sak hände vi matningen vid 3 tiden, och även i morse...

Vad är nu detta?? Gah... sådant här orkar jag inte med.

Jag ska försöka vila lite under dagen idag, om jag vågar släppa honom med blicken. Jag är helt slut..

Att göra

Förutom att gosa med min lilla hjärteskrutt skulle jag verkligen behöva:
- Skaffa en machete så att jag kan ta mig fram i min vildvuxna trädgård.
- Skaffa en Burkini, eller en jävligt stor sarong.
- Sluta äta godis.
- Ha större tålamod med amningen.
- Tvätta golven.
- Tvätta maskin nummer 4576608 sedan vi kom hem från BB för 8 dagar sedan.
- Gå en långpromenad i solen.
- Laga "riktig" middagsmat (stekt ägg, yoghurt o knäcke är frukostmat).
- Måla naglarna.

Ny kontroll

Idag var en kvinna från BVC på hembesök hos mig o Dante.
Det skulle vägas o mätas och när hon klär av Dante för att väga honom förvarnade jag om hans lilla egenhet att kissa så fort han är naken på skötbordet.
"Det ska nog gå bra" säger BVC tanten.
Sekunder senare hade hon fått sig en liten Golden shower...
Vad var det jag sa..

Idag har Dante badat.

Första badet gjordes på sjukhuset och då njöt han och åmade sig så både jag o sköterskan höll på att skratta ihjäl oss.
Idag vrålade han som en besatt och jag skrattade inte alls...

Dante - the movie

Filmat på sjukhuset, Dante är bara några dagar gammal. Min pyttelilla gosebäse. (Nä, jag har inte grova mans händer, även om de onekligen ser så ut...)

Känner mig arg

När jag har berättat för folk om vad som hände vid min förlossning, med infektionen pga tidig vattenavgång så är det jättemånga som säger att de själva eller någon de känner vart med om samma sak.
Vi var ju tillbaka på NÄL igår och där träffade jag en av tjejerna som var med i min föräldragrupp. Hon hade råkat ut för exakt samma sak.
Man kan ju undra om det verkligen är vettigt att låta det gå 72 timmar innan man sätter igång förlossningen efter att vattnet gått.
I USA tex sätts man igång efter senast 18 timmar, och jag såg just ett program på TV från Danmark, där sätts man igång efter 10 timmar om man inte känt av värkar vid det laget, just pga av risken för infektioner och ev syrebrist om man inte skulle producera nytt fostervatten osv...
Man kan ju börja undra.....

Trött mamma

Tänk att en sådan liten människa som inte kan röra sig ur fläcken på egen hand, inte kan prata och inte kan riva runt o stöka ner (ja förutom att fördela sin avföring till höger o vänster när han har tillfälle på skötbordet) kan ta så mycket tid!
Det tar ju hur lång tid som helst att bli klara på morgonen!!
Att amma tar faktiskt en jäkla tid.. och att byta blöja kan ju vara en riktig parodi..
Idag var vi på jobbet igen. Precis som förra gången tog det en stund innan vi kom igång med något jobb, det skulle förstås ammas o bytas blöja, men nu hade jag laddat med mat på flaskan så det var lite smidigare.
Så var vi på återbesök på NÄL, de skulle ta någon odling på Dante som de inte kunde ta innan pga att han ätit penicillin.
Hörseln kollades klart, den där apparaten pajjade ju när de skulle göra det vid utskrivning... Han kan höra alldeles finfint på båda öronen. Skönt.
I bilen hem var det matdax för Dante igen. Jag trodde fånigt nog att vi skulle klara oss ända hem men nä, han gick från lugn sömn till att vråla så jag trodde stämbanden skulle fara ut på 3 sekunder, så det var bara att stanna och amma på en parkering, sedan bränna iväg till färjan och amma lite till innan vi äntligen var hemma så den lille skrutten kunde få äta i lugn o ro.
Nu sover mitt lilla gosegryn så nu ska kärringen kasta sig i duschen o sedan ska jag nog försöka sova ett par timmar innan jag ska amma igen.
Det är ett heltidsjobb det där ammandet.

Dante driver med mig

Imorse började dagen som vanligt, med amning och byte av bajsblöja. När Dante låg på skötbordet utan blöja passade han på att kissa ner både sig, mig och underlägget.
Byte av allt, tvätt av barn, ny blöja på.
Han ville ha mer mat och de fick han förstås.
Efter en liten stund brakade det till i blöjan. Mera bajs.
Upp på skötbordet, naken bebis kissar ner oss båda...
Byte av allt igen.
Dante hade visst inte ätit färdigt ännu så det var bara att sätta sig och amma igen.
Brak i blöjan...
Allvarligt!?!
Nytt byte av bajsblöja och för tredje gången kissar det lilla spöket när han fått av sig blöjan.
Har en känsla av att tvättmaskinen kommer att gå glödhet framöver.
Nu ska jag amma.

Mitt hjärta

Resan hem från BB

Man kan bara inte vakna till något vackrare än den här synen.

Underbart leende

Hur många gånger om dagen kan en liten människa skita egentligen?

Cruising på stan

Igår var det raggarcruising här i Lysekil, som alla år på midsommardagen.
Jag och Dante gick på promenad tillsammans med kompisar o kollade på alla människor och raggarbilar. Det var allt ifrån skabbiga gamla åk till blankpolerade jättefina bilar. Fullt med folk överallt och jag träffade så klart en massa känningar som kikade på Dante där han låg o sov i vagnen. Han sov gott trots att oväsen o bröl runtikring.
Det kändes verkligen jättekonstigt att gå runt med en vagn med MIN bebis i. Det kändes som om jag snott honom o att det snart skulle komma någon o knacka mig på axeln o säga "hörrududu din barnatjuv, va fan gör ru".
Det blev en kortare promenad i lugn takt innan vi fikade lite o sedan gick jag hem igen. Mitt ärr känner inte för några större strapatser ännu.

Himmel o helvete

I tisdags, när jag var på väg för att hämta bilen hände det något.
"Sablar vilken flytning, uuuäääääk" tänkte jag.
Men något lurt var det ändå..
Lite väl mycket flytning. Jag vadderade mig väl och körde hemåt.. var det kanske vattnet? Näää, det är ju två veckor kvar till BF ju..
Eller?
Hmmm...
Jag fick för mig att jag hade helt tomt i kylen och stannade och gick in på affären.
Korkat.
Korgen med en massa grejjor blev stående vid kyldiskarna någonstans medans jag försökte knipa med benen och samtidigt manövrera kroppshyddan på snabbast möjliga sätt tillbaka till bilen. Det var nog ingen tvekan trots allt. Vattnet hade gått!
Wiiii!
Jag körde hem och samtidigt som jag ringde förlossningen så packade jag klart BB väskan och väntade på att jag skulle känna några värkar, men ingenting so far.
Jag skulle komma in till förlossningen för att få en koll, så jag satte mig i bilen igen och ringde mamma för att be om skjuts dit.
Hon blev ju helt spattig och tyckte absolut inte att jag skulle köra själv de där cirka 4a milen hem till dem, men jag lovade att ringa ifall jag började få känningar så hon skulle möta upp isf.
Jag ringde kompisen som skulle vara med på förlossningen och förvarnade och hon satte sig i bilen på en gång, hon bor ju trots allt utanför Växjö. Älskade Carina.
Inget hände på vägen, inga känningar.
Undersökning gjordes med CTG kurva och Ultraljud. Allt såg ok ut.
Jag fick besked om att komma tillbaka dagen efter för ytterligare en koll ifall inget hände innan dess.
Jag och mamma promenerade runt i god takt i väntan på att möta upp Carina o hoppades att allt skulle dra igång.
Inga känningar.
Jag och kompisen åkte in dagen efter (onsdagen) för en koll, CTG kurvan på bebis kollades och såg bra ut.
Samma sak på torsdagen och nu fick jag besked om att ifall inget hänt innan kl 8 på fredag den 13e morgon så var det dags att sätta igång mig.
Det blev igångsättning på fredagen.
Man började med att ge mig en gel för att mjuka upp livmodertapp och förhoppningsvis få igång sammandragningar och värkar.
Jag o Carina vandrade runt så gott jag kunde för att få igång allt (hon har förresten tvingat mig upp och ner för backarna i halvspringande de dagarna vi väntat, pjuh!!).
Framåt ett tiden började jag känna mig lite yrslig o knepig och få rejält ont så jag ville gå upp till rummet.
Sagt o gjort. Jag vandrade runt där och gjorde läten som värsta porrskådisen när jag hade ont, usch..
Strax före tre började jag må rejält illa. Spydde och fick feber.
Där började helvetet....
Så fruktansvärt dåligt som jag mådde de nästa 6 timmarna har jag aldrig mått i mitt liv.
llamåendet var olidligt och vid varje värk ville jag spy, jag blev yr och det dånade i huvudet.
Så fick jag en fruktansvärd huvudvärk..
Jag fick akupunktur mot smärtan, men det hjälpte inte ett dugg... eller kanske det gjorde fast i ärlighetens namn så var det inte smärtan som var värst, det var att jag mådde så fruktansvärt illa. Var helt borta i skallen, yr och skakade i hela kroppen..
En koll vid 20 tiden visade att jag öppnat mig 3 cm. Jag o Carina bad att jag skulle få enen epidural. Trots att jag var så rädd för dem att jag gått på samtal för det.
De sa okej och en narkosläkare kommer, får mig att ligga i fosterställning så gott det nu går med stora magen och kör i nålen i ryggen.
Då trodde jag definitivt att jag skulle dö.
Den smärtan som rusade ut i benet var fruktansvärd! Jag bara skrek rakt ut.
Tydligen hände det jag var så jävla rädd för. Han prickade någon nerv eller något. Det händer typ aldrig men.. jorå, nu var det dags!
Han drog ur sprutan, kände igen på kotorna o provade igen.
Jag var så inihelvetes rädd att jag inte visste om jag skulle protestera eller inte, det bara ekade i huvudet, jag bara ville spy och gråta och det enda jag kunde tänka på var om jag skulle bli lam i benet.
Andra gången gick det bättre och efter en stund var jag faktiskt kontaktbar och började fatta vad som hände runt mig.
Jag kollade på Sprallans CTG kurva och såg att den legat jättehögt under många timmar.
Jag reagerade inte direkt på det för i min värld så var det låg puls som betydde att det var något som var galet.
Efter jag fått epiduralen blev sprallans puls jätte ojämn och det kom några rejäla dippar. Jag reagerade och frågade om sprallan iaf mådde bra.
Fick till svar att nej, det gjorde inte bebis... Men inte just pga dipparna i puls utan för den konstant höga pulsen visade att sprallan var påverkad av min feber och tillstånd.
Man hade börjat prata om att göra ett kejsarsnitt, men att man skulle kolla sprallans syremättnad i blodet först, genom att snitta lite på huvudet o ta lite blod.
VA?!! Men vad fan.... SÄTT IGÅNG!!
Det gjordes ett sådant test på sprallan och då bara det vällde in folk i rummet, Sprallan mådde inte bra och måste ut på en gång genom ett urakut snitt.
Nej...nejnejnejnejnej... detta får bara inte hända! herregud!
Tankarna blev ett enda surr i huvudet.
Min bäbis..
Det får bara inte hända något..
Gode gud nej...
Man körde iväg med mig och stackars Carina som vart helt underbar blev stående kvar...
Jag kördes in i ett op rum och där rådde febril aktivitet, massor av människor som for runt o ropade order och grejjer åt varandra.
En sköterska skulle fästa dropp i nålen jag redan hade i handen men den var tydligen ihopklibbad och hon svor högt.
Jag stirrade på klockan och minuterna tickade fram.
Jag ville bara skrika rakt ut att "skär ut bäbisen, skit i bedövning, bara ta ut den!"
Jag ville gråta, ropa ut min oro och hålla i en stark hand men låg tyst med torra ögon och stirrade bara på väggklockan och såg hur minuterna tickade fram.
Plötsligt ryter narkosläkaren som står vid mitt huvud till att "vad är det som dröjer? Vi måste göra detta nu!"
10 minuter hade tickat fram...
Så hörde jag nedräkning och sedan vart allt svart.
Jag vaknade i ett litet uppvak på intensiven och inte långt efter det kom Carina in.
Hon visade bilder på världens finaste lilla kille.
Min Dante.
En liten mörklockig kille på 3340 gram o ståtliga 50 cm lång var född 22.19.
När han togs ut hade han ingen egen andning och var helt slapp, men han hade puls.
Han fick en 1a på en skala från 1-10 på en ranking de ger alla nyfödda, (0=död) men redan efter 5 minuter hade han en 6a och efter 10 minuter en 10a.
Jag frågade nog femhundra gånger om han var frisk och varje gång svarade Carina ja.
Några timmar senare fick jag se honom med egna ögon.
Han låg i kuvös på Neonatalavd och var så liten så liten.. min lilla kille.
Så fin.
Han fick ligga på mitt bröst och jag ville aldrig släppa honom.
Vilken overklig känsla, att det där lilla gnyende knytet var min son.
Han som sparkat och hållit mig vaken under nätterna.
Sprallan hade äntligen kommit.
De var tvugna att stoppa tillbaka honom i kuvösen o jag kördes upp på avd där Carina väntade.
Vi sov inte en blund utan låg o pratade om att allt det jag var så rädd för innan förlossningen hände.
Fast tack gode gud mådde Dante bra, och jag med efter omständigheterna.
Carina gav sig av på lördagsmorgonen och jag kördes bort för att träffa Dante igen.
Han mådde inte så bra trots allt...
Vi hade båda åkt på en infektion pga min tidiga vattenavgång, så vi fick båda behandling med intravenös penicillin.
Dante var tvungen att ligga kvar och få behandling i minst fem dagar.
Jag mådde verkligen pyton själv oxå. Vilket jävla trauma. Vilken oro...
Jga försökte iaf komma mig på fötter så att jag kunde ta mig fram och tillbaka mellan min avd och Dantes för att mata honom och hålla honom i famnen, stirra på honom och pränta in hans lilla ansikte på näthinnan.
Jag kände mig som ett genomskinligt sjukhusspöke som yrade runt i korridorerna.
Försöka amma o mata var tredje timma. Det tog nästan 1½h, då var det 1½ kvar på att få mina mediciner, duscha, försöka sova och äta på innan nästa matning..
På tisdagen när jag skulle bort för att mata Dante vid 6 tiden kände jag att jag knappt kunde stå på benen. Jag såg att folk patade med mig för att deras mun rörde sig men i skallen hördes bara ett ekande brus.
När det var dags för matning vid 9 kom jag inte ihåg att jag vart där kl 6 och blivit tillbakaskickad igen.
Läkaren tog sig en titt på mig och strax därefter hasade jag runt med en droppställning med blod. Två enheter senare var jag en ny människa.
Jag hade förlorat mycket blod vid op pga mina tidigare op och sjukdomen med mycket ärrvävnad som gjorde att det tog längre tid att operera än normalt plus att livmodern inte ville dra ihop sig så jag hade ett HB på typ minus något...
Goda nyheter var att Dante hämtade sig bra, dåliga nyheter han blev sämre och man misstänkte förhöjt billirubin (gulsot) toppar o dalar hela tiden.
Men det var inte så mycket att man behövde behandla honom tack o lov, men jag ska vara lite uppmärksam.
På onsdagen fick vi det underbara beskedet att vi fick komma hem som igår!
Så jävla underbart! Och nervöst!
Natten till torsdag hade jag Dante hos mig på rummet för första gången och det var helt underbart. Han sov som en stock mellan amningen och jag bara låg o glodde på honom.
Min unge.. Så overkligt..
Jag däremot har nog inte sovit sedan jag vart sövd i fredags... en slummer här o där men fan.. Jag har nog aldrig vart så här trött förut, men ändå så glad.
Det har verkligen varit en helt mardrömslik vecka och man kan ifrågasätta vissa saker.
För det första framkom det vid samtal med en sköterska att man borde ha "topsat" livmodertappen på mig under de dagar vattnet gått och jag kom in för kontroller, för att se ifall där fanns bakterier. Detta gjordes inte en enda gång.
Man lät mig ligga i alla dessa timmar och må så fruktansvärt dåligt samtidigt som de såg att Dante ådde dåligt oxå, VAD VÄNTAR MAN PÅ??
Gör ett snitt för fan INNAN bebis mår riktigt, riktigt dåligt!
Man skulle gjort ett test på Dante vid födseln som strulades till och nu får gres med i efterhand från min sida.
Man gjorde en bakterieodling på Dante för att kolla infektionen. Denna slarvades bort.
Jag fick träffa en mycket förvirrad läkare som höll på att skriva ut mig redan på måndagen trots att jag protesterade. En sköterska fick bryta in och säga att det inte var en utskrivning utan att han skulle besluta om jag skulle övergå från penicillin i tablettform ist för intravenöst.
Men, nu är vi äntligen hemma!!
Natten som gått har var jättebra. Dante är ju världens duktigaste och äter, sover, skiter o rapar som en hel karl.
Jag hämtar mig ok tycker jag. Jag ska äta penicillin i ytterligare fem dagar. Tröttsamt bara att jag inte kan/får lyfta något tyngre pga opärret. Ont som tusan gör det men framförallt är det ju opraktiskt. Får nog klura på att bygga en typ av ramp för att få in barnvagnen i bilen, kan vara tröttsamt att behöva montera isär den till smådelar varje gång.

Bilen fixad!

Nu ska jag åka och hämta bilen som fått krockkudden på passagerarsidan urkopplad idag.
Där ska ju Sprallans bilbarnstol sitta!

Dagens asgarv

Jag kanske är övertrött och lättroad just nu men,
Jag läste i ett av alla gravidforum som finns om namn o sånt.
Det diskuterades namn man tyckte var fula av olika anledningar, där hittade jag ett inlägg som följer (kan förstås inte hitta tillbaka dit så jag har ingen länk):

"En kille i min klass hette Styrbjörn. Vi kallade honom för Rattnalle."

Hahahahahahahahaaaaaaaa

Det var ju det här med sömnen...

När man inte får sova blir allt hur jobbigt som helst.

Huvudet småvärker, samma sak med nacke o axlar, jag är okoncentrerad, småsur och lite nedstämd. Och såklart TRÖTT!

Normalt är det Yoda som möter mig i spegeln om morgnarna, men i morse var det hans äldre och rynkigare släkting som plirade surt mot badrumsspegeln. Tack o lov för smink!

Jag läste någonstans att under slutet av graviditeten så ställer kroppen in sig på att sömnen kommer att bli avbruten under nätterna, att man kommer att sova mindre och börjar med det i förväg liksom... Så förbannat korkat av kroppen. Den borde ju sova som fan just nu o bunkra som bara den och vara utvilad när bebisen kommer, inte trött o sliten redan i förväg!

Full storm!!

Hjälp vad det blåser!!
Jävla märkligt att varenda pollen som yr i luften blåser o fastnar PÅ bilen, men inte ett enda korn blåser AV bilen...
Den som var nytvättad ser inte längre svart ut, utan gul, mjuk o fluffig.

Det här börjar bli löjligt.....

Jag köpte en ny bh idag.
E-kupa!!!!!!!
Jag har ju för bövelen inte ens mjölk i boobsen ännu!!
Vart ska detta sluta??

Jag har ingen karaktär!

Idag fick jag en hel burk med kakor från jobbet. Sådana där dubbla havreflarn med choklad emellan. Förjävla goda.
Röven kommer nå nya oanade proportioner.
Fötterna kommer väl att ge upp....

Ajajaj...

..mina fötter....
Fy fan vad ont jag har!
Det känns ju att man väger som en hel karl. Inte nyttigt för fossingarna.
En fotmassage hade vart värt en hel del kan jag säga.

Helvetes jävla skit..

..vilken skitjävla apdag jag har hittills.
Allt jävlas här på jobbet.
Aaaarrrgggghhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

På väg hem från jobbet

Det här trodde jag inte jag skulle få se på våra svenska vägar..

100 centimeters magen

Vecka 38

Jag skulle behöva sova lite

Nu är klockan snart 7 på morgonen och jag har varit vaken i nästan två timmar.
För att inte tala om alla de timmar jag inte sov i natt..
Suck..

Ahhhhhhhh

Magen är proppfull med grillat kött, tzaziki, saltade, krispiga färskpotatisar, sallad med fetaost och soltorkade tomater, baguette, alkoholfritt jordgubbsvin och vindruvor.
En väldigt härlig kväll utomhus i underbart väder i glada vänners sällskap.
Lovely!

Jag var vid stranden idag oxå.

Jag står som en stor strandad val i vattnet medans kompisens son herjade o plaskade brevid.
En kvinna som satt o fiskade krabbor med sina barn sa:
-Åhh du ser så himla mysig ut med din stora mage.
-Tack, sa jag o blir lite röd om kinderna o glad.
-Verkligen superfint! säger hon o jag plaskar lite generat med foten i vattnet.
Då dyker det upp en snubbe bakom mig o säger:
- Ja men den ser jävligt röd ut!
Det är den. Trots ett rejält lager solskyddsfaktor 20.
Jag får nog kolla upp det där med tältet till i morgon.

Där satt den!

Omkrets mage: 100 cm, prick!

18 dagar till BF

Hjälp vad fort det går!! Ihhh!

Symaskinen går varm

Sedan jag blev gravid har jag ju blivit värsta handarbetaren. Ja, jämfört med vad jag var innan iaf.
Med lite varierande resultat iofs men...
Jag sydde ju ett kuddfodral till min amningskudde. Efter ett litet missöde blev det allt ok tillslut.
Så fick jag för mig att sy påslakan till sprallan.
Jag har ju såklart aldrig sytt ett påslakan förr i mitt liv men vad fasen, det finns en första gång för allt. Hur svårt kan det va?
Jag satte igång och klippte i lakan, fållade, gjorde en bred kant för ett finare "övervik" o sydde.
Och ta mig fan, det blev riktigt bra!
(Om man inte synar allt för noga)

Bränna

Jag brukar inte bränna mig i solen.. men som så mycket annat med kroppen har även det förändrats under graviditeten...
Nu spelar det så klart in att det är så gott som omöjligt att sola ryggen, med den här medicinbollen till mage, såvida jag inte vill stå upp o sola...
Alltså blir man ju sittande med magen mot solen.
Igår tillbringades ett antal timmar vid havet, det blev till ochmed ett premiärdopp däri, och idag spänner huden och skriker röd emot mig i spegeln..
Jag är inte nöjd...
Dessutom var jag korkad nog att bara smörja magen med solskyddsfaktor.. Men jag har ju liksom inte behövt innan så jag tänkte inte så långt. Men, saker och ting förändras som sagt.
Nu är då frågan, vad fasen ska jag hitta på idag?? Ligga hemma på soffan när det är 25 grader varmt och underbart väder ute och krevera av uttråkan? Njae, jag får allt bunkra upp med solskydd och svepa in mig i något tält av något slag så att jag kan vara på stranden idag oxå. O stå o sola ryggen en stund.

Tips!

När man syr kuddfodral är det smart att lämna en öppning så man får in själva kudden, och inte syr helt runt om och istället får sprätta en öppning. Eller så klipper man en i sitt sabla misslyckade verk, vilket är mycket enklare och mindre påfrestande på redan trassliga nerver. Skitsamma att kudden får lite mindre plats.

Burkini

http://www.expressen.se/mode/1.1186644/nu-kommer-succen-burkini-till-sverige

Kanske vore något att satsa på i sommar. Lär ju ha en del flubb att gömma efter den här graviditeten...

Ser ju förbannat varm ut förstås..

Godissugen

Jag sitter här med en härlig räksallad i magen och längtar efter en stor påse smågodis.
Till min stora fasa har jag märkt att jag får halsbränna av allt för mycket av den varan. Speciellt min älskade saltlakritsar...
Kanske jag ska prova med choklad istället...
Fast det är ju inte alls lika gott. Eller, jag kanske kan vänja mig?
Ja jag är inte den som e den...

Ny köksmöbel

Det här ska jag åka och handla i eftermiddag!

Tur att det finns gott om utrymme här på jobbet att förvara en himla massa av mina grejjor, jag ska ju trots allt inte flytta förrän i september.....

Vecka 38

Du: När som helst är det dags. Ca 4% av barnen föds före vecka 38 och lika många efter vecka 42. 92% föds alltså mellan vecka 38 och 42. Du känner dig nog inte i toppform. Troligtvis känner du dig ovanligt gnällig, trött och sur. Om så är fallet så är det helt normalt. Nu börjar moderkakan åldras och dess uppdrag att förse ditt barn med näring är snart avslutat. Då den blir sämre på att överföra näringsämnen så kan det finnas blodklumpar och förkalkade fläckar på dess utsida. En del kvinnor drabbas av besvär med diarré i slutet av graviditeten. Det beror troligtvis på en ökning av hormonet prostaglandin som har till uppgift att tömma tarmen inför förlossning.

Nja, jag känner mig kanske inte i toppform, men jag måse säga att jag känner mig helt okej. Trött o svullen så klart men det är väl inte så konstigt. Har funderat på att kanske dra ner på jobbet lite men, jag blir så sabla rastlös av att bara gå hemma så.. vi får se! Trösterikt att läsa om att det inte alls är ovanligt med en krånglande mage så här på slutet!

Bebis: Nu kan bebisen öka i vikt med nära 30 gram per dag. Barnet väger ungefär 3,2 kg och är ca 48-50 cm. Barnet rör sig mindre nu. De stora kroppsrörelser du kände tidigare är små stötar från fötter och knän. Alla inre organ är färdigbildade och i tarmarna finns en grönsvart, klibbig avfallssubstans som kallas barnbeck eller mekonium. Det består av utsöndringar från matsmältningssystemet blandat med lanugohår, gallpigment och celler från tarmväggen som bebisen svalt via fostervattnet. Visste du att det är barnet själv som bestämmer när det ska komma ut? Graviditetslängden finns programmerad i barnets arvsanlag. Lungorna är fyllda med vätska fram till födelseögonblicket då vätskan pressas ut för att ersättas med luft. Levern och hjärtat fylls på med näring för att klara av eventuell syrebrist under förlossningen. Fett produceras för att klara av kylan utanför magen. Vid det här laget kan din barnmorska förmodligen säga på ett ungefär hur stort barnet är. Men glöm inte att det bara är en uppskattning. Exakt hur stort barnet är kan ingen säga innan det föds.

Mäh... läste jag inte för någon vecka sedan att barnet inte lägger på sig i samma takt längre? Kanske ändrats igen då... jaja. Gillar INTE att bebis rör sig mindre.. jag blir så nervööööööös! Jag puttar o knör på Sprallan hela tiden så att jag känner att det rör sig.. Stackars liten..
Låter ju smaskens det där mekoniumet.. uääk..
Coolt att det ligger i generna hur länge bebis vill vara kvar i magen!! Är jag lik mamma så kommer bebis komma ganska precis när jag är beräknad, ett par dagar senare på sin höjd.
Ska absolut fråga BM hur stor hon tror Sprallan är nästa gång jag är där! Spännande, även om det bara är på ett ungefär!

Nu ska jag gå hem till kompisen o fira att jag är husägare med en flaska alkoholfri skumpa! Tjohej!

Kontroll hos BM

Allt såg lika fint ut som vanligt.
Hon trodde inte att jag behövde vara orolig över mitt magonda i helgen, men upplyste mig om att förlossningen startar för många just med att man blir dålig i magen. *svälj*
Sprallan ligger fortfarande med huvudet neråt men är inte fixerad ännu.
Pulsen var på 140 slag / min idag.
Jag har gått upp 2 kilo sedan sist, det mesta är ju vätska.
Allt finemang med andra ord!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Säljaren gick ta mig fasen med på att dra av HELA kostnaden för taket!!!
Villkoret är att jag inte kommer med några andra anspråk på ev fel, men jag har ju besiktigat och där fanns ju inga andra fel!
Nu jävlar är det alkoholfri skumpa som gäller i eftermiddag!!
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj
RajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajrajRajrajirajrajrirajraj

Nya åket!

Igår hämtade jag Sprallans vagn!

Känns jättekonstigt att ha den stående hemma .. Jag har liksom inte fattat att snart ska MIN bebis ligga där. Vad vilt! O häftigt!

Köpte blöjor oxå när jag ändå var på affären... guuuud så konstigt, jag fnissade för mig själv där jag stod o valde. Ska jag välja blöjor för 2-5kg eller 3-7kg ? Gah, denna beslutsångest! Hur stor kommer lilla sprallet att vara? Jag bestämde mig för de minsta till sist, att sprallan ska väga över 5 kg är väl inte sååå stora odds på väl?

Dilemma

Ska jag ha på stödstrumporna och vara halvdöd av värmeslag, men inte ha riktigt så svullna ben eller ska jag vara svalare men får sjukt svullna sprängande ben?

Nervös

Nu pågår förhandling med säljaren angående taket.
Normalt sett så möts man en bit på vägen, att säljaren står en del och köparen en del av kostnaden.
Jag begärde att de ska stå för rubbet. Vi får väl se vad de säger. Jag räknar förstås med att de kommer med ett motbud, men säger de ja utan omsvep så döööör jag av lycka!
Men, fat chance....

En aning rosa...

Jag kanske borde använt solskyddsfaktor...

Ser inte så himla farligt ut på den här bilden men.. sviiiiiiiiiid

Rosa megamage i vecka 37

Man tager vad man haver

Igår var jag ju inte så värst kry. Men det var ju 26 grader varmt och knallblå himmel ute och då går det ju bara inte att vara inomhus. Jag har ju turen att ha trädgård där jag kunde sitta o sola mig och ändå vara på säkert avstånd från toaletten.

Dock var det stillastående luft där och olidligt varmt.Vad göra? Jomen, jag har ju en fläkt ju!! Ut med den, upp med de svullna benen fram med boken och sedan var det bara att gotta sig mellan toabesöken. Härligt!

Demolition hag

I lördags var det konfirmation för min brorson. Jag hade köpt mig en ny klänning dagen till ära. På fredagskvällen när jag vilat mina svullna ben länge nog att vara sjukt uttråkad fick jag för mig att fixa till klänningen lite. Sy in lite här, lägga upp lite där....

Tillslut var det sisådär halva klänningen kvar...

Hoppsan...

Mår bättre

Tack o lov!

Magsjuk...

Det är ju ett underbart väder ute och jag borde ligga på stranden o få lite bränna.
Men jag mår sååå kass...
Vaknade 6 av att jag hade så ont i magen att jag trodde sprallan var på väg, men så är det nog inte.
Måste vara något jag ätit... Mår verkligen jättedåligt och har väldigt ont i ena sidan av magen.
Så är det ju det här förbaskade dånet i skallen som håller i sig.
Nä det blir ingen beach för mig idag, på sin höjd trädgården, fast mest troligt är att jag hänger på toan större delen av dagen..