Stort!

Dante har äntligen vågat kasta stödhjulen och cyklar så det ryker utan dem.
Han hade kunnat det redan förra sommaren eftersom jag hade hissat upp dem till max och enda gången de nuddade marken var när han körde på något med dem eller när han skulle svänga. Enbart i vägen alltså, men han var så sablans envis att de skulle då visst sitta kvar på cykeln.
Jaja, det klart att de fick det om han nu kände sig trygg med dem på.
Men nu var det dags att rycka honom ur sin trygghetszon och ta bort de där störiga stödhjulen.
Ja, det gick ju hur bra som helst och stolt som en tupp är han.
Min stora unge..