Att hoppas eller att inse, det är frågan...

Jag kan inte skryta med att ha ett lysande track record när det gäller män och förhållanden.
Jag har gått på ena rejäla nitar, jorå, och mitt hjärta har krossats både en och två gånger. Några gånger har hjärtat klarat sig undan med ett par blåmärken och så har jag träffat män som jag har lämnat, kanske till och med gjort ett litet avtryck i deras hjärta.
Man kan ju tycka att man borde lärt sig ett och annat på vägen, men fortfarande känner jag mig lika fucking clueless emellanåt.
Visst är det så att man har vissa förväntningar på människor som de inte har en aning om att man har. De kan omöjligt leva upp till dem just därför.
Men, om man nu berättar för dem (honom) vad man vill ha, vad man önskar, vad man kräver och vad man hoppas att få och sedan lägger ihop detta med de realistiska förväntningar man kan ha på någon som påstår sig tycka om en, så kan det väl inte vara så jävla svårt att träffa rätt. Åtminstone borde de (han) ju träffa ribban och kunna få en eloge för ett jävla gott försök, allt väl och vi provar igen. Bara där finns en vilja att träffa mål och att det märks.
Om man (han) däremot bara låter bollen ligga kvar på avsparkspunkten, möjligen ger den en tåfjutt ibland, men skiter i att ens försöka dribbla lite eller prova på ett långskott mot mål. Han ignorerar att målvakten håller upp skyltar med stora pilar och spänner upp en tratt med texten ”sikta här” och försvaret har tagit pisspaus… Vad mer kan målvakten göra?
Ska man gå igenom allt en gång till och hoppas på bättring?
Kan man ändra sig?
Ska man begära det av någon?
Ska man hämnas?
Betala tillbaka med samma mynt?
Eller ska man visa spelaren av planen innan han får in en redig rökare som gör att man står där med ett tilltufsat hjärta igen?
Ska man alltid tro alla om gott?
Ska man alltid ge alla en andra och tredje chans?
Hur mycket ska man orka, vara villig och behöva att ge innan man faktiskt är fullt berättigad att sätta ner foten o begära att få tillbaka, utan att för den skull anses vara en gnällig tjötkärring?
Hur kan man vara säker på att man inte överreagerar?
Ska man bara köra på magkänsla, som i detta läget kanske säger han-kan-fanimej-dra-åt-helvete-eller-förresten-jag-är-säkert-överkänslig-nu-nej-det-är-jag-inte-alls-han-är-inte-rätt-snubbe-men-jooo-det-är-han-kanske-tänk-om-jag-har-fel-osv, eller ska man låta skallen vara med och bestämma lite också?

Finns det ett slut på universum?