Tålamod är en dygd

I söndags skulle jag sy ett draperi som jag ska ha i sprallans lilla krypin.
Jag är inte superduktig på att sy, men det beror främst på att jag har svårt att kontrollera farten på maskinen. Jag börjar lugnt o fint o det blir raka sömmar, men så har jag kommit några cm på väg o då trampar jag hårdare o hårdare på pedalen tills jag kör i maxhastighet o allt går åt helsike.
Det tänkte jag inte göra den här gången o det gick så bra!!
Jag var duktig. Riktigt duktig. Jag till och med nålade o mätte o stog i.
Så var det nästan klart! Jag hade sicksackat, fållat, pressat på sömmar o jag skulle bara sy kanalen till stången det ska hänga i. Jag mätte noga o sydde lika duktigt. Mycket nöjd med mig själv ska jag hänga upp draperiet o ser till min fasa att jag sytt kanalen på längden istället för på bredden.
Jag bara vrålade rakt ut, började störtgråta (hormoner, hormoner) tog fram den där lilla grejjen man sprättar med men stygnen var ju yttepyttesmå så jag fick inte tag ordentligt. Frustrerad utav bara helvete, med tårarna sprutande och med ett redigt vrål tog jag saxen och klippte ett stort jack tvärsigenom hela skiten .
Sabla förbaskade skit.