Bus och lekland

I söndags var vi på lek och bus landet med en drös vänner. 

Kidsen lekte så håret låg limmat på huvudet av svett. Härligt.

Jag iklädde mig någon slags redighetsmorsakostym och sa till några andra barn som inte skötte sig..

Ja, fånigt kanske men när jag såg hur en pojke hela tiden var utsatt av två andra, som konstant brottade ner honom, drog i honom, slog och sparkade på honom och höll honom fast nere på golvet i någon typ av halvt halsgrepp så kan jag inte hålla tyst. Det går inte.. Jag stegade fram och frågade om det var på lek och alla hade roligt eller om någon av dem ville att det skulle sluta. Pojken som var utsatt sa att jo, han ville gärna att de andra skulle sluta. 

Just där och då kände jag mig lite larvig och redig men så tänkte jag efter.. hade det varit Dante som var utsatt hade jag velat att en vuxen sa till. Det är mitt ansvar som vuxen och medmänniska att stoppa mobbing och andra orättvisor som jag ser. Det där med att bara vända bort blicken är banne mig ett av samhällets största gissel.. vi skiter i vad andra gör eller råkar ut för så länge det inte drabbar oss..

Jag tänker på när Dante var utsatt på dagis av den där pojken.. jo en annan situation kanske men likväl en typ av mobbing. Skulle man bara vända bort blicken då? Låtsas som ingenting, trots att man såg?

Då kände jag mig dum och redig, nu är jag glad att jag sa till, redig eller ej. 

Anyway,

Vi hade himla kul, så kul att 'någon' bröt ihop när vi skulle åka hem och han ville verkligen inte åka heeeem, han hade då verkligen inte haft kul och han hade då minsann inte fått slush som kompisen fått och det var såååå orättviiiiist (han fick läsk ist för det var vad han bad om. Man kan inte få båda). Trist.

Senare på kvällen frågade jag om han hade kul ändå och då sa han att jo han hade haft jättekul, 'men hade du verkligen kul mamma, som bara satt och pratade hela tiden?'

Höhö, om han bara visste vad kul det kan vara.

 Dante, Lucas och Wille kommer farande

Dante har inte särskilt ont av svindel