Jag går in på dagis för att hämta min skatt. Jag är glad och har längtat lite men jag kommer snbbt ner på jorden när Dante får syn på mig, stannar i steget sätter upp handen mot mig i ett stopptecken och ropar 'Nej mamma, gåå, nej, jag vill inte, nej!'
Man kan ju säga att jag inte var särskilt glad längre utan fick en liten klump i halsen..
Ja, jag vet, det är ju himla kul att han trivs på dagis och allt det där men det känns ju som en kniv ihjärtat när han protesterar mot att följa med hem var och varannan dag.. känner mig inte särskilt populär precis.
Senare på kvällen då vi gör iordning honom för natten pratar vi om att det är torsdag dagen efter och att vi ska åka till badhuset som vanligt.
'Kommer Jenny och Lucas och hämtar mig då?'
'Ja, det blir väl roligt? Då ska du väl inte protestera mot att gå hem från dagis?'
'Ja! Det blir roligt och jag ska inte protestera. För jag tycker ju bara om Jenny och Lucas, jag tycker inte om dig. Nä.'
Okej, vrid om dolken i hjärtat när jag är som ömtåligast bara..
Jag blev på riktigt alldeles tårögd.
Tänk om han verkligen känner så där..
Jaja, den rationella sidan av mig vet att han älskar mig, men fy fasen vad det gör ont att höra.
2 comments:
Han älskar ju dej mammi!..Lillebror e likadan nu, han kvider o tjuter o jag får kånka iväg han vrålandes från dagis..inget kul jag vet, men du är hans allt!..Tänk inte så mycket på det..KRAMAR
Jag vet att du har rätt.. men ibland är man lite känslig :(
Post a Comment