Envis som synden

Jag köpte ny soffa för ett tag sedan.
Mina gamla gillade jag jättemycket men tyvärr fjällade de sitt skinn på vissa ställen och det var ju inte så himla snyggt..
Nya soffan monterade jag och min skatt en kväll och de gamla ( en 3 sits och en 2½) sköts undan. De stod dock kvar i vardagsrummet eftersom de var jäkligt tunga och jag behövde ha hjälp att flytta dem. Den ena som ännu är hel och fin ska få nytt hem i mitt dressingroom och den andra får stå i uterummet så länge. Bara jag får ut den ur huset.
Frågade pappa om hjälp med det men han trodde inte att han och jag orkade dem utan att brorsan skulle behöva vara med. Det var inga problem.
Dagarna gick och sofforna stod kvar där i vardagsrummet och trängdes med den nya soffan.
Jag frågade igen och 'Jo, men just det ja!! Herregud, glömt bort, det får vi ta en dag nu!'
Dagarna gick.
Jag har svårt att be om hjälp till att börja med, och jag vägrar att tjata om det så..
Jag fick nog.
Ska det vara så satans svårt att flytta ett par soffor?
De var för stora för att få igenom min sovrummsdörr och dörren till dressingroomet inne i huset så jag fick komma på en annan lösning.
Jag tog vägen ut genom altandörren, ner för trappan där, tvärs över altanen, in i uterummet, upp för trappsteget och in genom dörren till dressingroomet med hjälp av en matta som 'glidmedel', all muskelstyrka jag kunde uppbåda och en jävla massa envishet.
Samma sak med soffa nummer två, fast den fick stanna i uterummet.
Så var det fixat.
'Vi måste nog vara minst två, kanske till och med tre'... Bah, vilka fjollor.