Nu räcker det

I fredags när jag hämtade Dante från dagis kommer fröken och ställer sig bredvid mig. Ser på henne att det är något..
'Det hände en incident idag' börjar hon och berättar att Dante fått ett rejält bett i överarmen av samma barn som han tidigare varit utsatt för. Det barn som har speciella behov, som Dante i våras var satt tillsammans med, ensam, i någon typ av uppfostringssyfte.. som gick så långt att han hysteriskt skrikande vägrade gå till dagis. En 'situation' eller en period som personalen i efterhand vid vårt samtal erkände att de inte hade skött särskilt bra..
Han hade ju en jobbig period igen nu och jag talade med dem då ju.. sa att Dante igen nämner detta barn som anledning men att jag förutsätter att de har koll efter det som hände i våras. Jadå, de hade de..
Men uppenbarligen inte tillräckligt.
Jag inser att man inte kan ha hundraprocentig koll MEN jag anser att när man med facit i hand skött en situation så himla illa, att man vet att man utsatte ett barn, i det här fallet Dante, för det som man gjorde, att man då, när Dante nu igen inte vill gå till dagis, att han igen nämner denna pojke som en anledning till detta, när jag ringt och specifikt tagit upp det, att man då har örnkoll just nu.
När fröken sa detta till mig blev jag förstås bedrövad.. men jag sa inte så mycket, frågade om den där extrainsatta personalen de fått pga det som hände i våras nu var borttagen. Det var den såklart. Tillfällig lösning, ett plåster på såret precis där och då..
När vi sagt hej då och kom till bilen brände tårarna bakom ögonlocken..
Vi talade om det på kvällen jag och Dante och så ledsen han blev.. han berättade hulkande att han var rädd för den här pojken, att han försöker att springa ifrån honom men att han bara springer efter, att han puttas och slåss och att han idag hållit fast honom. 'Han bet mig mamma.. det gjorde jätteont och jag skrek men han slutade inte.. mamma jag vill riva mig, jag har ont i magen och jag har ont här (pekar på bröstet) och jag vill riva bort det, jag är ful och tråkig mamma' gråter han.
Jag går sönder inombords.
Jag kramar och tröstar och säger att han är det finaste i världen, att han är stark som stålmannen och
det där känslan kan han slå bort när den kommer, att han ska tänka att den där känslan inte är riktig utan bara vill luras, att den ljuger och att han ju har många kompisar som tycker så mycket om honom..
Jag vet att jag inte kan låta honom gå tillbaka dit.. jag kan inte leva med att låta honom gå dit, och utsätta honom för..ja, mobbing eller övergrepp eller vad man ska kalla det.. det går inte..
På måndag blir han hemma och jag har en del samtal att ringa.