Som det kan gå del 2

Jag vaknade på söndagen med en temp på 39.7
Nu började jag bli lite orolig.. Jag skulle ju ringa in om jag inte blev bättre, men hur mycket bättre skulle jag bli? Vad kunde jag förvänta mig?
Trots att jag åt febernedsättande kom tempen inte under 39.5 så jag ringde in och fick order om att åka in omedelbart.
Jag ankom till akuten, tog en nummerlapp, damp ner på en stol och väntade på min tur. Kunde med nöd och näppe ta mig fram till luckan när det var min tur och låg liksom utsmetad på disken när jag flämtade fram till ärende. Inte en tanke på min vanliga bacillskräck då jag helt inte vill nudda dessa bacillstinna ytor på ett sjukhus..
Anyway, en dam som uppenbarligen tyckte att hon var oh so mycket mer värd än vi andra knödde sig jämte mig i luckan och började babbla loss om vad hon behövde hjälp med och blabla. Hon blev ombedd att ta en nummerlapp och vänta på sin tur och då har mrs almighty mage att protestera! Åh, hade jag ändå haft en halv grad feber mindre hade jag fått gjort mig av med lite inneboende aggressioner där och då men jag orkade bara kasta mördarblickar åt hennes håll.
Jag kom in i stort sett på en gång, tack o lov, de såg väl i vilket skick jag var, kunde ju knappt gå..
Sänkan hade gått från fredagens 170 till 215!
Oj.
Jag hade fått helt fel penicillin.
Läkaren förstod inte alls varför jag fått det sorten. Hon förklarade att om man kommer in med tex en lunginflammation har man vanligtvis en sänka runt hundra och det räknas som en kraftig infektion och behandlas således med en kraftig antibiotika. Så att jag med mina 170 i sänka fick någon jävla sockerlösning kan man ju fundera över..
Jag blev inlagd på stubinen och fick antibiotika intravenöst.
Hamnade på något som hette OBS enheten jämte en söt liten dam som rapade, fes och snarkade värre än en hel karl. Herrejädrar vilket väsen hon förde..
Jag kände mig hyfsat okej efter ett dygn men fick ändå stanna i två.
När sköterskan gav mig mina mediciner bad hon lite om ursäkt för att de inte gett mig så mycket uppmärksamhet under dagen. 'Äh, sa jag det är ingen fara..jag har ju klarat mig hur bra som helst osv'..
'Jo, sa hon men det det luriga med dig är att du ser frisk ut, du klagar inget och uppför dig inte som om du var sjuk, men ärligt talat är du en av de sjukare vi har här på avd just nu..'
' Va?! Åh fan.. men alltså..vad kunde ha hänt?'
Hade jag inte fått behandling hade bakterien spridit sig från njurarna och ut i blodet och resulterat i blodförgiftning.. Ja då insåg jag allvaret. Det kan man ju fan DÖ av..
Det där får en att tänka till kan jag lova..
På tisdagen hade sänkan gått ner till 117 så jag fick lov att åka hem, beordrad att vila så mycket jag kunde och dricka mycket.
Under tiden som jag legat inne har mina makalösa vänner helt på eget initiativ styrt med att hämta och lämna och passa och ta hand om Dante för att avlasta mormor och morfar.. jag bölade så snoret rann när jag såg all sms kontakt på vår gruppmeddelande historik..
Så fantastiskt lyckligt lottad jag är att ha de vänner och familj jag har..
Så här har jag legat hemma på soffan och glott på tv och dator och gud vet allt i flera dagar och nu håller jag på att förgås av uttråkan..
Men, nu är jag mycket, mycket bättre tack o lov, lite matt och så men jag ser ljuset i tunneln!