Olyckan är fort framme

När vi gjort Dante klar för sängen om kvällen kör vi ofta en springtävling från toan till hans rum.
Vi står straklara jämte varann, klara, färdiga, gå! Så springer vi och Dnate gör alltid ett skutt upp i sin säng. Den här gången halkade mattan undan och han föll handlös och jag ser hur han landade med ansiktet på sängkanten med en jävla smäll.
På den halva sekunden innan jag fick upp honom och kollat var det träffade tänkte jag 'bara det inte var ögat, bara det inte var tänderna'. Det var tinningen. På den halva sekunden hade han fått en knallblå bula, stor som en halv golfboll.
Herregud som han vrålade. Fy fasen så ont..
Men det gick ändå bra, nu har han ett grönblått blåmärke kvar. Snajdigt.