Ångesten river och sliter

Igår vägrade Dante gå till dagis.
Igen..
Det hände för ett tag sedan oxå och då var det enligt honom för att en viss P på dagiset bara slåss och puttas.
När man ser den här pojken inser man att han ligger långt efter sina jämnåriga i utveckling. Han är strax över tre år och kan ännu inte prata annat mer än enstaka ord som är långt ifrån 'rent' uttalade.
Sist gång Dante vägrade dagis var hans egen teori att P puttas och slåss för 'jag tror det är för att han inte kan prata mamma'. Ja så är det ju med all säkerhet.
Men det gör det inte okej.
Dante har vid flera tillfällen småprotesterat när det varit dags att gå till dagis och jag har slagits med ångesten att skicka honom dit när jag vet vad han känner. Bara tanken på att jag tvingar honom trots att han inte vill, han protesterar och jag vet varför och trots det... så skickar jag honom dit.. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.
Jag talade med fröknarna om det såklart och jo, de har absolut problem med 'utåtagerande barn' och de försöker ha så mycket uppsikt de kan.
Vi talade igen om det när jag hämtade Dante häromveckan och han hade ett stort skrapsår över näsan och kinden. P hade knuffat honom bakifrån så Dante stöp rakt i asfalten, 'men det var en ren olycka den här gången' .
Jo, det kan ju hända givetvis..
Det är såklart inte bara Dante han ger sig på utan är så här mot alla barnen, men enligt fröken är han väldigt förtjust i Dante och vill gärna leka med honom.
De verkar ha, och har säkert, kul och leker fint tillsammans emellanåt oxå såklart.
Så berättar fröken att de ofta delar in barnen i mindre grupper och Dante leker tydligen bra och funkar med alla barn, och då även med P, och eftersom P vill vara med Dante så hamnar de alltid tillsammans.
Alltså är Dante 'fast' att leka med och vara med den här pojken som han känner slår och puttar honom..
Uppenbarligen känner inte Dante att det är så himla roligt eller att det går så himla bra.. han vill ju inte gå till dagis längre ens.
Jag ville bara gråta när hon berättade det.. skrika rakt ut..
Fy fan vad jobbigt att behöva skicka mitt barn till dagis dit han inte vill för att han blir slagen och puttad.
Igår fick Dante följa med till jobbet eftersom han vägrade gå till dagis.
Jag ringde och anmälde det på morgonen och efter en stund ringde en av Dantes fröknar upp och vi pratade ganska länge om hur vi ska gå tillväga med detta 'för han verkar ju ha så kul och trivas här, P och Dante leker ju och har kul tillsammans oxå, det ser vi ju'..
Jo, så är det säkert, men är det för att Dante vill det eller för att han känner att han måste?
Barn är ju otroligt anpassningsbara till de allra flesta situationer, men att de fogar sig betyder ju inte alltid att de mår så bra av det...
Imorse sa en annan fröken att vi ska ha utvecklingssamtal på torsdag och att hon skulle 'intervjua' Dante under dagen idag.
Man vill ju inte peka ut denna P som the bad guy, lägga all skuld där eller så, men vad fasen gör man?
Jag står inte ut med att låta Dante gå dit när han känner som han gör i alla fall..