Stolt mamma

Igår var jag på mitt allra första utvecklingssamtal gällande mitt eget lilla barn.
Mitt frö fick en himla massa beröm, jag citerar:
"Han är snabb i tanken, lär sig snabbt nya saker, är villig och nyfiken på att lära sig nya saker, kan koncentrera sig och fokusera på en sak, han har hög språkförståelse, är mycket duktig i sitt eget språk, han har jättebra motorik, är social, glad, snäll, omhändertagande och hjälpsam mot de lite yngre barnen."
Men, han e tuff emot de som är lika gamla, eller snarare är de ett gäng på 4-5 barn som kämpar om vem som är herre på täppan.
Framförallt puttas de och så får de sära på min buse och hans bästis E ofta för att de har 'skrikfester' tillsammans.
Alltså bara skriker så högt de någonsin kan och skrattar så de kiknar.
Gärna vid matbordet.
Jo, det där känner jag igen.
Det har han hållit på med sedan han förstod att han kunde skrika.
Jag frågade om jag ska oroa mig, om han är dagisets terror, men då skrattade fröken och sa att absolut inte!
Det är typiska åldersbeteenden.
Skönt!
Jag kände mig alldeles tårögd av stolthet och ren och skär glädje.
Så himla skönt att få veta att det går bra på dagis och att han är en alldeles normal liten kille.
Men som mamma är man såklart alltid stolt över sitt frö och tycker att de är finast o duktigast i världen.
Så är det ju.
Samtidigt finns alltid den där gnagande oron över om man gör rätt i sin uppfostran, hur de är mot andra barn och allt det där som händer när man själv inte är där.
Skönt att få pratat om de med de som har hand om mitt frö lika många vakna timmar i veckan som jag själv..