Here we go again

Mitt stackars frö har vart med om en del i sitt korta liv.
Först den eländiga koliken som visade sig vara matallergi.
Ont i magen i dryga 7 månader som följd.
Så hade han ju en cysta i munnen som han fick operera bort när han var 6 månader.
Öroninflammation med vätska kvar i öronen som vi hoppas ska gå bort av sig själv och slippa operera in rör.
Dåliga blodvärden, viktnedgång, sömnsvårigheter och allt vad det nu varit..
Så var det dags igen..
Han vaknade i torsdags kväll och var väldigt ledsen.
Ingat ovanligt eller konstigt med det.
Han fick sova i mammans säng.
En väldigt jobbig natt väntade mellan tors och fre.
Dante vaknade massor av gånger o gnällde på att han hade ont i snoppen.
Vi var uppe o bytte blöjan, tog av pyjamas ifall det var den som skavde i grenen o bytte till tshirt.
På fredagsmorgonen såg jag att snoppen var väldigt svullen och röd.
Jag ringde sjukvårdsupplysn och det verkade ju vara en 'balanit' , något som är vanligt på små pojkar.
De kan ha fått in tex ett sandkorn under förhuden, så blir det irriterat och kanske lite inflammerat, eller så kan det bli pga att de har för trång förhud helt enkelt.
Han skulle bada så mkt som möjligt under dagen och det gjorde han.
Han sov middag i flera timmar och vaknade skrikande med feber och en vääääldigt svullen lilaröd snopp.
Han tog sig runt som Zeb Macahan med ett frågande, plågat uttryck i sitt lilla ansikte.. stackars liten.
Jag ringde sjukvupplysn igen och eftersom han hade feber tyckte de att vi skulle åka till VårdCentralen.
Väl där skulle de spola in under förhuden med en spruta.
Denna förhud som var en stor lila bubbla, spänd till tusen så hålet var knappt synbart.
Jag fick hålla honom hårt, en sjuksyster hjälpte till och en sprutade.
Som han skrek..
Herregud så ont han hade.
Jag bölade lika mycket jag..
Eftersom de inte kunde spola ordentligt och han var så oerhört svullen fick vi remiss till Näl sjukhus.
Väl där fick vi träffa en kirurg som tog en titt på mitt skrikande barn och sa att ' jo, det måste opereras'.
Låter ju drastiskt med operation, men de skulle snitta upp förhuden och spola rent osv..
På väg till op fick jag flaschback till förra gången han blev opererad, då för cystan i munnen, det blev ju oxå så där hastigt på och jag började gråta redan på promenaden dit.
Så kommer vi in i op rummet.
Hälsar på läkare och hulkar samtidigt.
Dante sitter helt stilla och tyst i mitt knä.
Han fick en klämma på fingret, en mask provades ut och de sprutade in det ena efter det andra i armen på honom.
Så gav de mig masken för att hålla framför mun och näsa på honom.
Han stirrar upp på mig med stora oförstående ögon.
Mina tårar sprutar och när han sluter ögonen och blir helt slapp vill jag bara vråla rakt ut.
De lyfter snabbt bort honom och lotsar ut mig.
Helst ville jag bara slänga mig på golvet därinne och gapa att jag minsann inte tänker röra mig ur fläcken.
Men det gjorde jag såklart inte.
Jag lämnade honom där och kunde bara tänka på hur vansinnigt liten han såg ut, på den stora britsen i sin lilla landstingetskjorta.
Jag kunde varken prata eller andas normalt på vägen ut som jag hulkade av gråt, men sköterskan som följde mig var hur rar som helst.
Väntan därefter var, precis som sist, helt jävla olidlig.
Hur man än intalar sig att det kommer gå bra, att det är ett litet ingrepp osv osv så finns de där gnagande tankarna hela tiden bakom att, tänk om det inte går bra!
Tänk om de kommer o säger att 'tyvärr, han dog'.
Jag hovrade ett par centimeter över stolen av nervositet och for som skjuten ur en kanon när de kom och sa att nu var han på uppvaket.
Han sov i dryga timmen innan han vaknade till och så fick han ligga en stund till, vänta på läkaren osv så klockan var nästan midnatt när vi var uppe på rummet igen.
Dante vaknade vid 3 tiden och kräktes, skakade i hela kroppen och hade feber.
På morgonen var febern borta tack o lov och han var riktigt pigg.
Men herregud så ont han har.
Han gallskriker när jag ska försöka tvätta o byta blöja.
Han leker och är glad för att plötsligt stanna upp och bli helt stel, så skriker han rakt ut, gråter, håller sig fast i första bästa sak och skakar hela han när han försöker kissa.
Men jag märker redan hur det avtar allteftersom och han har fått en Xylocainsalva som jag ska smörja på så att det bedövar lite.
Inte för att jag får komma i närheten så att jag kan smörja..
Meningen är att jag ska duscha honom och hans svullna, såriga, sydda lilla snopp så ofta som möjligt.
Ingen lätt match, dels för att han slingrar sig och skriker, dels för att det minsann inte är lätt att plåga sitt barn på det viset, oavsett om det är i gott syfte.
Men fan alltså..han e min hjälte.
Så tapper och duktig att det är overkligt.
Tydligen tar det 5-6 veckor innan all svullnad har gått ner och snoppen är i normalt tillstånd igen.
Hoppas nu att detta läker snabbt och komplikationsfritt.