När..

.. ens underbaraste unge kommer vandrande på vingliga, sömniga ben, lite rufsig i håret och rosig i kinderna..
.. fröet ler sitt underbara leende..
.. man känner små knubbiga armar läggas runt halsen i en kram..
.. man håller en liten hand i sin stora..
.. en liten krabat kryper upp i knäet och lägger huvudet emot, precis så där att jag kan borra ner näsan i den fjuniga hjässan och dra in doften i djupa drag..
.. hela barnet lyser upp, ropar glatt och springer för allt vad de små benen håller emot en med utslagna armar..
.. när man har en hel lång dialog med en liten krabat, som för inte alls längesedan mest gjorde sig förstådd genom skrik i olika ljudnivåer..
.. en varm liten kropp makar sig nära i sömnen..
.. barnaögonen lyser av glädje och nyfikenhet..
.. bara mamma kan trösta..
.. man skrattar ett hjärligt, äkta och härligt skratt tillsammans..
.. man märker att fröet förstår när man skämtar..
.. en liten hand stryker mig över kinden
.. han tar tag om min haka, ber mig upprepa ett ord han inte riktigt får kläm på och jag ser hur den lilla munnen försöker härma..
.. det värker i bröstet och ögonen tåras av känslor när man iakttar sitt barn sova eller leka eller bada eller äta eller försöker klä på sig eller klä av sig eller klurar på hur något fungerar eller vid hundratals andra tillfällen..

Det är då jag tänker att det här med barn, det är nog fan meningen med livet ändå..