Jag blir galen

Det finns en hel del saker som driver mig till vansinne, det ska erkännas, men just nu är boven mitt påslakan.
Eller täcket.
Eller båda två.
Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, försöker få fröet att sova en stund, hitta en bra ställning att ligga i utan att armar och ben ska domna av dålig blodtillförsel och ändå kunna hålla flingan i handen, som han vill.
Samtidigt vill jag ju ha täcke på mig.
Jag drar åt mig täcket men får bara en hög påslakan i handen.
Nytt försök.
Jag håller emot påslakanet med foten, drar åt mig täcket men rafsar fortfarande runt i ett tomt påslakan.
Jag river och drar, håller emot och krafsar men likförbannat är det bara en hög med tomt påslakan som ligger under hakan och inte värmer ett förbaskat skit.
Täcket ligger som en stor boll i botten på påslakanet, delvis på väg ur.
Försöker mig på en manöver med att stoppa in händerna i hålen upptill, få tag i täcket, sträcka upp benen rakt upp i luften och hålla emot påslakanet genom att knipa fast det med tårna.
Lönlöst.
Jag flyger frustrerad upp ur sängen, väcker mitt barn, får blodrycksfall och blir alldeles vimmelkantig, skakar ner täcket med imponerande frenesi innan jag kastar mig ner i sängen igen.
Lägger mig tillrätta, lägger fröet tillrätta, klappar och kramar, drar i täcket.
Krafs, krafs i en hög med påslakan.