Just shoot me

Idag är flingan mycket bättre.
Inte lika hög feber men väääldigt snorig.
Han ränner runt här och väsnas, klättrar och busar.
Jag däremot sitter med feberhet panna, glansiga ögon, bultande huvud, andas med öppen mun och glor på mitt barn.
Önskar jag hade öronproppar i men orkar inte gå och hämta.
De är flera meter bort.
Hoppas att mitt frö inte hittar på något allt för farligt bus för skulle han störta mot golvet och ett säkert blodvite skulle jag knappt orka ta mig upp för att trösta.
Okej, kanske jag överdriver en smula, men jag önskar vi var synkade och hade våra febertoppar samtidigt.
Då kunde vi legat i en hög med snoriga näsdukar och glott på dålig daytime tv.
Nu måste jag ta mig samman och laga lite mat till min skatt.
Känns som om jag ska avverka ett maraton utan skor på en grusig väg.