Sedan jag fick barn brottas jag med en väldig dödsångest som sköljer över mig när jag minst anar.
Aldrig tidigare har jag tänkt så mycket på döden som de här senaste fyra åren.
Igår kom tankarna om döden även till Dante.
Vi har inte pratat om döden i ett 'nu ska vi sitta ner och ha det snacket' viset, utan det klart det kommer upp ibland om någons husdjur eller släkting dött tex.
Eller om Dante vill pringa rakt ut i vägen och man gapar att det är livsfarligt för man kan bli överkörd av en lastbil. 'Kan man dö då?' 'Ja det kan man'.
Vid sådana där tillfällen har det såklart kommit upp men igår var det annorlunda..
Han började prata om döden på ett helt annat sätt.. Vi pratade och jag sa att visst ska vi alla dö, men inte förrän man är gammal och allt sånt där..
'Men tänk om en lastbil kör på dig mamma, då dör du ju fast du inte är gammal'
Jo..så är det ju.
Han var totalt förtvivlad och grät så han knappt fick luft, han kröp ur sängen och upp i mitt knä, klamrade sig fast runt halsen och hulkade fram att 'du får inte dö mamma'.
Mitt hjärta slets i tusen bitar..
Det känns som om vi kommer ha det här snacket mer än en gång så nu ska jag ut på jakt efter någon bra bok att läsa, som tar upp och pratar om döden på ett sätt som han kanske kan greppa..
2 comments:
Det där är jobbigt de där... håller med dig. Vi har ju haft både min mormor och min farfar som gått bort ganska nyss så Wille har lite koll. Men att jag skall dö har han nog inte tänkt på....
Däremot Hugo som hade en fröken i skolan som dog ganska nyss. Barn i samma ålder som han själv. Den natten sov han nära mig och drömde en massa. Stackarna vilka tankar som kan surra i deras små huvuden.... Jobbigt att prata om är det i alla fall. Kram
Usch ja... jag tycker det är jobbigt med döden, alltså att man är rädd att ens nära och kära ska dö, och tänk då hur de måste känna, som ändå inte kan greppa det på samma sätt som vi...
:( Kram!
Post a Comment