Så var vi där igen...

För andra dagen den här veckan får Dante hysteriskt anfall när det vankas dagis..
För andra dagen den här veckan är han borta från dagis.
Han säger att det är högljutt, att han får ont i magen av det och att det inte hjälper att han stänger dörren till ett lugnt rum.
Jag vet, det kan vara att han bara testar mig, att han vet att mormor finns där som en backup, eller att han kan få följa med till jobbet, kanske är det så att han bara vill vara med mig, att han inte alls vantrivs på dagis.
Hur som helst så klarar jag inte av att lämna honom hysteriskt skrikande på dagis, häromdagen fick fröken bända loss honom från dörren då han kastade sig emot den gång på gång för att komma ut och efter mig. Jag såg och hörde på väg till bilen..
Om jag lipade? Oh hell yes! Jag fulgrät.
Om nu detta är en test, en fas eller vad det nu kan kallas, så hoppas jag att det han får ut av det är att han känner sig trygg, att jag tar honom på allvar, att hans ord betyder något för mig och att jag lyssnar när han säger att han inte mår bra, inte vill och allt det där, att han får vara hemma när han känner sig låg..
Kanhända gör jag fel, kanhända borde jag tvinga honom att gå trots att han blir så satans ledsen. För att markera. För att sätta ner foten. Visa att jag bestämmer och allt det där.
Ja kanske.. men då får det vara fel då, jag sätter ner foten och bestämmer i andra situationer där jag vet att jag inte skadar honom för livet, där jag har kontroll... i den här situationen vet jag ju inte.. jag får lita på vad fröknarna säger, hur han har det på dagis, att han är glad och har kul. Och han klagar ju inte jämt, det har varit en lång period nu då allt varit bra.
Eller så litar jag på och lyssnar på honom när han tala om för mig hur han känner och agerar utefter det.. det är ju oxå ett alternativ.
Nu tar vi helg och vilar upp oss, så ser vi hur det är på måndag.