Jag vet att det är fult att skryta men..

Igår erbjöd sig mormor att passa skatten medan jag åkte till affären.
Även om Dante är superduktig och inte jobbig alls att ha med sig,(för det mesta) så är det ändå liksom skönt att få strosa runt ensam i affärerna.
Anyway, står i mjölkavdelningen och väljer yoghurt när en man kommer fram till mig och säger:
'Ursäkta mig, jag måste bara säga att du har en fantastiskt hållning! Jag såg dig på långt håll och riktigt hajade till. Så har du en skitsnygg frisyr oxå. Jättefin är du! Ville bara säga det'
'Åh... men... tack!' pep jag fram, röd om kinderna.
Så brände han av ett stort smajl innan han vände och gick.
Han hade arbetsbrallor på sig, skitig t-shirt och muskliga armar.
Jag ville förstås gapa 'Halt för bövelen! Where do you think you´re going?'' och ge honom en chans att se hur förträffligt trevlig jag är oxå, men det gjorde jag såklart inte.
Jag valde en turkisk youghurt och när jag sedan skulle vandra vidare i affären vart jag helt upptagen i tanken på min hållning att jag knappt kunde gå alls..
*är det så här jag går.. eller så här.. eller kanske så här.. nä känns stelt liksom.. äh va fan!*
Fast med ett leende på läpparna.
Tänk vad en komplimang kan gör en glad.
Så ytlig är jag.