Idag när jag och tarzan kom ut ur affären och jag stoppat in honom i bilen och går runt till min sida råkar jag kasta en blick in i bilen som var parkerad jämte min.
Därinne satt en liten flicka i Dantes ålder, fastspänd i bilstol baksätet och skrek.
Ångesten slog ner i mig som en taggig påle och jag fick syrasmak i munnen.
Jag stannade och knackade på rutan, log mot henne, vinkade och sånt.
Hon slutade gråta efter någon minut, men hulkade med stora tårar rullande nerför kinderna.
Vad gör man nu?
Står jag kvar och underhåller tills föräldern kommer?
Hur länge har hon suttit där och när kommer föräldern tillbaka?
Jag spände loss fröet och gick in i affären, förklarade för en kvinna i kassan och hon blev så klart helt förskräckt.
Hon ropade ut i högtalarna att ägaren till bilen skulle komma till kassan o m e d e l b a r t.
Jag tackade och gick ut till flickan i bilen igen.
Medans jag spände fast Dante kom en mamma springande.
Hon tog ut sin dotter, klappade och töstade.
Jag sa inget.
Bara satte mig i bilen och körde.
kanske hade hon bara sprungit in i affären en väldigt kort stund, kanske sov hennes dotter när de parkerad bilen,
Men ändå...
No comments:
Post a Comment