Min tarzan är så vansinningt förtvivlad när jag lämnar på dagis.
Idag började det redan hemma..
Han ropade "Nej, nej" kastade sig på golvet och grät lite när vi skulle klä på oss ytterkläderna.
Ju närmre vi kom desto mer gnällde han och ropade "Nej".
Jag var tjock i halsen av återhållna tårar när vi klev innanför dörrarna och Dante började gråta på allvar.
Med ett påklistrat leende överlämnade jag en skrikande, förtvivlad liten pojke i famnen på fröken och vinkade glatt"hej då" till mammas lilla sockervadd.
När vi ska vinka genom fönstret är det en stor gråtande mun, tårvåta kinder och små knubbiga händer som trycks mot rutan.
Anklagande, ledsna ögon.
Fy fan säger jag bara...
Känner mig som en jävla barnmisshandlare och gråter i bilen varenda gång jag lämnat.
Jag ringer varje dag och kollar att han lugnat sig och att allt går bra och det gör det.
Men han vill helst sitta i knäet på (inskolnings)fröken, vill inte gärna släppa hennes hand och blir supersvartsjuk om något annat barn vill sitta hos henne.
Vi får hoppas att det släpper snart..
2 comments:
Men ååååå....jag vet preciiiiiis hur jobbigt det är Linda även om det är en klen tröst i det hela. Men just 1,5 åringar har svårt för separationer...Charlie var exakt som Dante en period, grät o var superförtvivlad vid överlämnandet och hade en favoritpedagog som han skulle sitta i knät hos hela dagarna, ute som inne..Hoppas hoppas Dantes-separationsfas snart är över...KRAMAR
Skönt att veta att det finns fler, att det går över och att barnet inte blir helt traumatiserad och förstörd forever av det...
Kram!
Post a Comment