Parenting fail

Tänkte jag skulle försöka få Dante att somna själv i sängen.
Han blev som vanligt förvivlad när jag reste mig.
Hur jag än svarade och pratade och försökte lugna så stegrade sig gråten och hans förtvivlan, och mitt hjärta värkte.
Så kom den till sist, spyan.
Jag ropade ut ett 'Åhhh neeej' samtidigt som jag fick ut honom på toan för att få sista kräket i handfatet.
Han hulkar fram att han behöver kissa.
Jag kan inte hjälpa att jag mitt i min uppgivenhet kände mig lite arg.
'Förlåt mig mamma... det gick bra, det kanske var att jag ätit något jag inte tålde' hulkar han fram där han sitter hopkrupen på pottan.
Då vill jag bara smälta ihop i en liten tårpöl, jag är så full av dåligt samvete att jag vill spy jag oxå.
Fan håller jag på med?
Jag kunde inte krama tillräckligt, eller säga förlåt mig tillräckligt många gånger.
Parenting fail. Bigtime.

Det slutade såklart med att jag lade mig med honom som vanligt, han höll i båda mina händer, som vanligt och han hulkade långt in i sömnen..

Jag vet att de säger att barnen inte tar skada, att de bara är förbannade och att det går över, att man ska hålla på kväll efter kväll och tillslut ger de upp.

Jag vet det.
Men jag tror inte på det.
Men mitt hjärta är för mjukt.
Jag vill inte att han ska somna och vara ledsen det sista han är på dagen.
Jag vill oxå att han ska kunna somna själv, att jag ska kunna lägga ner honom, säga godnatt och stoppa om.
För att jag ska få lite 'egentid' på kvällen.
Hinna lite extra.
Men hur viktigt är det i jämförelse?
Inte viktigt nog, inte så att jag ska kunna stänga av mitt hjärta och låtsas om som att han inte påverkas.
Inte än.