En olycka kommer sällan ensam..

Vi börjar i går kväll.
Jag fortsatte måla taket i tvättstugan.
I taket finns en lucka upp till vinden som ju såklart är i trä, inte gips som resten av taket. När jag målade första lagret färg råkade jag klabba till det och måla på luckan, äh tänkte jag, det gör väl inget, så jag målade över hela. Med takfärg.
Det gjorde jävligt mycket kom jag på i efterhand. Jag kom ihåg den där dörren jag målade med fel färg och hur 'snygg' den blev.
Samma sak hände nu. Första lagret färg följde likom med i penslen/rollern när jag målade lager nummer två, allt blev en jävla sörja och jag ville bara gråta av min egen dumhet.
Så, nu får jag slipa, grunda om och måla igen.
De va la roolit!
Efter denna fadäs tröstade jag mig med att piffa till mig lite. Drog slingor i håret och färg på brynen.
Går för att ta en cig under tiden färgen verkade och fastnade vid 'Million dollar baby' på tv.
Kan tänkas att jag glömde bort både brynfärg och blekning?
Jo, kan tänkas.
Känner mig sådär snygg.
Så var det då natten och Dante hade en väldigt orolig sådan.
Vi var uppe och kissade ett par gånger, han ville ha mjölk någon gång och vips så var klockan kvart över fem. Då var det kissadags igen och ingen idé att krypa ner igen för min del, Dante fick gosa ner sig igen och morna sig en stund.
Så ramlar vi då ut med all bråte man släpar runt på genom dörren och ska ta oss in i bilen.
Jag trycker på den där fjärröppnaren.
Inget händer.
Jag trycker mer och mer irriterat, sedan lite oroligt och tillslut en smula hysteriskt från alla olika vinklar och avstånd.
Nä. Bilen är och förblir låst.
Ränner in och hämtar extranyckeln samtidigt som Dante går på upptäcksfärd i pissblött gräs med bara sneakers och ignorerar fullständigt mammans nej.
Samma sak med extranyckeln. Inte en reaktion från bilen.
Jag pillar ut den där lilla nyckeln och får låst upp dörren manuellt, men till vilken nytta? Finns ju ingenstans att stoppa i den för att försöka starta..
Var är Dante nu då??
Pulsen ökar betydligt.
Okej, här är han.
Vill klättra in i bilen, upp i sätet med kladdiga skor. Nej! Vråål! Suck!
Vad göra näst?
Ringer bilverkstan, öppnar 8. Klockan är kvart över 7.
Ringer pappa och be att han kommer så att jag iaf kan få iväg Dante till dagis.
Var är han nu igen då?
-INTE RÖR SNIGLARNA!!
Pappa kommer, flyttar bilsäte.
-Mamma jag måste bajsa!
Ja såklart.
-Kommer ropar jag, men tar trettio sekunder på mig för att sätta fast bilstolen.
-MAMMA.... buäääähähäää.
Nämen va fan, bajsade han ner sig nu?
Nä, han stod på näsan. Pjuh. Tröstar. Kom så bajsar vi.
Så vill han givetvis inte gå in genom dörren jag väljer, utan det ska tvunget vara den andra.
Grrr.
Vill absolut inte bajsa på toan vid ytterdörren utan ska absolut bajsa på pottan.
Som finns i det andra badrummet, vid den andra ytterdörren.
Jag gnisslar tänder, men fogar mig. Som så många andra gånger.
Färdiga, ut igen, pappa sitter i bilen och trycker lite planlös på knapparna och nä.. 'Du får nog ringa assistansen. Så skulle du ju behöva städa bilen med.'
Jag bet mig i tungan men tänkte många ilskna tankar.
Ringer assistansen, kommer inom en timma.
Passar på att köra Dante till dagis. Var är han nu då??
Samlar in barnet, brassar på till dagis. Vägarbete på vägen. Smattrar stressat med fingrarna mot ratten. Kör för fort.
Kommer hem tackar pappa för lån av bil, hej då.
Bärgaren kommer.
Han poppar huven, sätter dit ett laddningsbatteri.
Bilen startar.
Aha, här har vi boven säger han.
Lampan i taket har stått på.
Batteriet var helt tomt.
Inte så jäkla praktiskt när man kör en elhybrid..
Så var jag tvungen att köra runt i minst en timma så att batteriet skulle ladda sig igen, så ja, jag blev lite försenad till jobbet i morse.