Förlossningen

Det närmar sig med stormsteg!
Herrejävlar vad nervöst!! Och spännande så klart!
Jag har skrivit ett förlossningsbrev, ett "brev" man har med sig till förlossningen där man skrivit ner vad man ev är orolig över vad man vill ha för smärtlindring, andra önskemål som tex att man vill bada, spela musik osv.
Det känns skönt att ha det faktiskt, man vet ju inte hur man är när man väl kommer dit, jag kanske bara skriker att de ska söva mig eller så.
Jag ska ju få åka till Maria Aurora för samtal. Dit får man komma ifall man är ordentligt nervös inför förlossning. Det kan man ju lugnt påstå att jag är.
En stor del av oron beror på att jag är ensam. Att jag inte vet hur jag kommer att ta mig till förlossningen, att det inte finns en "självklar" person att luta sig mot och bara låta ta hand om mig.
Jag är inte direkt orolig för smärtan, (nu garvar alla som redan fött barn o skriker "vänta bara")klart att jag är nervös för den oxå, men det vet jag att man klarar av får hjälp för och att den går över, nä, det jag oroar mig för är att bebisen ska vara missbildad, utvecklingsstörd eller självklart att något ska hända under förlossningen som gör att bebisen blir skadad.
Jag ser framför mig hur många olika scenarion som helst som alla slutar med att bebis antingen dör eller åtminstone får syrebrist och blir skadad för livet.
Det spelar verkligen ingen roll vad folk omkring säger... att "har den Downs så har den, det kan du inte göra något åt, så det hjälper inte att du oroar dig" eller "varför håller du på o tänker så, tänk positivt" osv.
Ja det är ju jävligt lätt att säga när man inte är i situationen... Jag VET att det inte hjälper att oroa sig, är bebisen utvecklingsstörd så är den, men det är ju absolut inte vad man önskar, och det jobbiga är väl just att man inte kan styra det. Jo, jag behöver ju knappast knarka, röka, dricka alkohol, äta insjöfiskar eller opastöriserad ost, men utöver det....
Jag valde ju att inte ta fostervattensprov eller NUPP test för att min situation är som den är. Pga min sjukdom så hade jag ju liksom inget val direkt, utan ville jag ha barn så behövde det ske NU. Jag skulle inte vilja göra abort och inte heller gå runt under resten av graviditeten och vet att barnet var skadat. Samtidigt hade det ju vart asskönt att få veta att det var en frisk liten krabat.. men jag valde iaf att inte göra det.
Jag har ju haft en ofattbar, enorm, underbar tur att jag faktiskt blev gravid, oddsen var ju inte speciellt stora, men kanske det är därför jag oroar mig extra.
För att det inte går att "försöka igen".
Förhoppningsvis kan sjukdomen ha bromsats av min graviditet och jag kan få behålla min livmoder ett tag till, men fler barn? Oddsen är låga med tanke på min ålder och att jag är singel! Man behöver ju liksom vara två... (Insimination i Danmark hade ju funkat om jag inte haft den här sjukdomen.. På mig blir det rena stolpskott..)
Hur som helst, nu närmar det sig som bara den och det är sjukt spännande!
Jag är så fruktansvärt nyfiken på vem den här lilla människan som bor inuti mig är!
Kommer bebis vara lik mig eller pappan?
Lugn eller livlig?
Brunett eller blondin?
Vara lik mig eller pappan i sättet?
Åhhh jag kan hålla på i evigheter...
Som jag lääääängtaaaaaar!!