Jag har velat klart

Jag ska inte köpa radhuset.
Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att det är ett rent kompromissboende. Jag vill ju egentligen inte alls bo så där, med grannen i knät liksom. Jag har liksom övertalat mig själv att det blir så himla bra.
Visst kan jag se positiva saker med det oxå, att där säkert alltid finns någon att prata med och för Sprallan att leka med bara man öppnar dörren. Men tanken på att behöva prata dämpat när man sitter ute o fikar för att inte grannen ska höra, eller att behöva dra ner persiennerna för att inte grannen ska kunna spana rakt in jämt.. Njae..
Så känner jag oxå att om jag ska flytta in där så vill jag renovera och göra i ordning ALLT på en gång. Direkt, annars kan jag absolut inte trivas. Medan i huset (om nu just detta blir mitt, men iaf ett boende där man trivs med upplägget) kan jag tänka mig att bo i det gamla ett tag och renovera pö om pö, efterhand som man får råd, bara för att jag gillar själva planlösningen, läget osv..
Jag känner att jag kanske stressat lite väl mycket nu. Grejjen är ju att jag måste jobba på en gång efter att jag fått Sprallan. Inte heltid så klart, men en dag i veckan ungefär. Jag kan dela upp den här tiden som jag vill, en stund om dagen 5dagar / vecka, eller en heldag om jag hellre vill det.
Då hade det ju vart sjukt skönt att slippa köra nästan 5 mil en väg för att komma till jobbet..
MEN, jag trivs ju där jag bor nu, jag har kontrakt i ytterligare 1½ år, och det är ju korkat att stressa iväg och göra mitt livs största affär om jag inte är säker.
Nu ska jag bara samla mod till att ringa mäklaren och berätta att jag drar mig ur...ÅNGEST!!
Ja, jag vet att jag är i min fulla rätt att göra det men ändå... usch...vad svårt. Man kommer ju ses vid nya visningar framöver o så..
Aja, bara att bita i det sura äpplet.
Så, nu håller vi tummarna stenhårt att huset inte blir för dyrt, när budgivningen väl kommer igång där igen..
Isf är jag tillbaka på ruta noll.