Tålamod är en dygd.

När min skatt klåfingrat på sånt han inte får och jag sagt "nej, jajja" har han faktiskt, för det mesta, lyssnat.
Han har börjat gråta direkt, helt förtvivlad, men han har lyssnat för tillfället iaf.
Those (happy) days are gone!
Nu skiter han fullständigt i hur mycket jag säger "jajja", i vilken ton jag morrar "nej" och att jag tar bort handen.
Den lilla knubbiga greppar genast efter det förbjudna direkt jag släpper.
Ritualen kan upprepas i det oändliga tills jag höjer rösten snäppet för mycket och flyttar bäbisen till en plats en bit därifrån.
Givetvis till barnets ilskna vrål och stora tårar rullandes ner för de runda kinderna.
Mössan åker av gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång när vi är på promenad och kastas i marken..
Mamman skrattar de första fem gångerna, sedan allt mer ansträngt för att till sist väsa, högröd i ansikter att hädanefter är det luva som gäller.