Idag gick jag för att hämta ut paketet med Dantes ersättning som dietisten skickat.
När vi talades vid uppfattade jag på henne att det var som när jag löser ut receptet som vanligt, 6 st burkar à 500g. Hon nämnde priset jag betalar för det.
Jag packade ner Dante i vagnen och gav mig ut i det vackra vädret.
Tänkte gå en riktigt härlig långpromenad.
Väl borta i affären uppgav jag koden som jag fått i smset att jag kunde hämta paketet.
Damen i affären kommer tillbaka med en svinstor kartong, satte ner den på golvet bakom disken och sade:
"Du får vara snäll att komma och hämta den här, den var tung"
"Vaaaaa, är den där min??"
"Jaaa...."
Jag löste ut den och släpade den på golvet ur affären.
Jag stirrade på kartongen.
Sedan på vagnen.
Hur i helvete skulle jag få hem den här nu då.
Vagnen är ju i lättmetall för att väga så lite som möjligt, vilket innebär att man får packa ungen och helst inget mer så den inte viker sig på mitten.
Jag högg tag i ett av packsnörena lyfte och började gå hemåt.
Jag blev irriterad efter ungefär 5 meter.
Bandet skar igenom vanten, det skittunga paketet slog emot benet och jag hasade värre än när jag var nyförlöst.
Sabla skit.
Jag släpade och bar, lyfte och kånkade. Tillslut slängde jag upp pakethelvetet i vagnen, försökte att pressa Dante så nära kanten som möjligt och stegade hemåt med svetten rinnande.
Det går sällan som man tänkt sig.
2 comments:
Tanken att gå hem igen och åka tillbaka med bilen kom aldrig upp eller...?? :) D måste nästan visa kartongen!
hehe, jodå, fast inte förrän jag stod på utsidan affären med pakethelvetet.
Jag rev tyvärr isär pakethelvetet så snart jag tömt det... men jag har ju stapeln med de 24 burkar (12 kilo)ersättning som låg i tillsammans med en jäkla massa stötdämpningskuddar. kan ju fota det!
Post a Comment