Den här trotsen alltså..

Igår gav vi oss hem till Jenny o Lucas efter jobb o dagis.
Mammorna snattrade och grabbarna lekte aka stökade ner hela huset.
Men som vanligt hade de hur kul som helst och lekte utan problem.
När det var dags att åka hemåt protesterades det å det vildaste.
Stora tårar och höga skrianden vart det och overallen fick tvingas på motsräviga små armar och ben till mammans gnisslande tänder.
Sedan ville samme lille pojke inte kliva ur bilen.
Han ville inte heller ta av sig overallen eller kläderna eller ta på sig pyjamasen eller borsta tänderna eller sitta på pottan eller prata med mamman eller göra något alls som jag hade på förslag.
Giv mig styrka.
2 års trotsen är inte att leka med alltså..
Men, det gick över det med, två stora pannkakor senare var han på lite bättre humör och han somnade gott, mätt i magen.
Jag skurade golven och när jag ändå höll på att skura tog jag elementet och det där röret till lilla toan oxå.
Så hann elementet få ett lager färg innan jag damp ner i soffan och glodde på sjukhusreality resten av kvällen.