Självrannsakan

Jag har rannsakat mig själv.
Dante har ju kommit in i någon sabla trotsperiod.
Om det nu hänger ihop med detta jobbiga som blev av avdelningsbytet eller vad det nu är så är det så in i helsickes frustrerande och kan driva mig tokig när det ska protesteras mot allt!
Han säger nog 'jag vill inte' ett par hundra gånger om dagen och är tvärtemot allt!
Bara en sådan sak som att han släckte lyset i tvättstugan när vi höll på att klä på oss.
'Oj, nu blev det svart! Nu ser inte mamma något, kan du tända igen är du snäll?'
'Nej, det ska vara släckt'
'Nä, då ser vi ju inte att ta på oss. Kan du vara snäll och tända nu?'
'Nej det ska vara släckt.'
'Tänd ljuset nu!'
'Nej'
'Okej, då kan det vara släckt då'
'Nej, det ska vara tänt!!' gnäller han då och tänder.
Aaarrrrgggghhhhhhhhhhhh
Ja det är smålustigt och lite charmigt så man ler de femhundra första gångerna kanske, sedan ler man inte längre och gång nummer ettusenenett så håller man på att gå upp i limningen och gång nummer fyratusenfemhundratjugofem vill man bara vråla att 'förihelvete gör som jag säger!!!! NUUUU! Utan protester!'
Vid tillfällen där Dante tex vägrar att komma så att vi kan ta på ytterkläder eller vägrar gå in i bilen, kan jag säga att :
'Ja men då går mamma själv då! hej då!'
När jag kom på vad det var jag hotade med knöt det sig i bröstet på mig och jag insåg att det kanske är mitt fel alltihop... allt det här med hans fruktansvärda gråt vid lämning på dagis..
Herregud jag hotar med att lämna honom om han inte gör som jag säger ju...
Ångest, ångest, ångest!
Det är sånt där som kan vara svårt att inse när man är själv..
Är man två kan man ju säga till varandra att du, hur tror du att det känns när du säger det eller det osv men det är inte alltid så lätt att 'se' sitt eget beteende på det viset..
Vare sig det är därför eller inte som det blivit så jobbigt vid lämning nu, så har jag lovat mig själv att sluta hota med det där i tid och otid.
No more.