Är det inte märkligt?

Det är en helt underbar känsla att se när Dante växer och utvecklas.
Se hur han sakta men säkert kommer på nya saker, lär sig att sitta, krypa, prata, stå och gå.
Hur han lär sig säga "ma ma" vid speciella tillfällen och inte bara "blobli uhuhuh nonanej eeejlööö prrrrotst".
Idag morse när jag lämnade hos mormor vinkade han hej då!
Jag höll på att svimma utav .. ja vad är det egentligen man känner?
Lycka?
Stolthet?
Glädje?
Säkert lite av allt.
Vissa saker tar givetvis längre tid att lära än andra.
Han har lärt sig otroligt tidigt att spreta med fingrarna när jag ska försöka ta på vantar.
Han spänner kroppen i en båge när jag ska försöka sätta fast honom i bilstolen.
Han spretar med benen rakt ut från kroppen när han inte vill sitta i sin högstol, så det knappt går att få ner honom.
Han spottar och fräser när han inte vill äta, eller fejkar till ett skratt och låter allt bara rinna nerför hakan.
Han spänner benen helt spikraka och stenhårda så de inte går att få isär när han inte vill ta på blöja..
Sånt där han har lärt sig med oanad hastighet.