Närhet

Inatt har min lille kluns sovit jämte mig i sängen.
Bara för att jag ville det.
Han vaknade precis när jag skulle lägga mig igår kväll och ville ha mat.
Han tittade på mig med sina mörka ögon och gav upp ett lyckligt leende innan han sa ifrån att han var hungrig.
Jag kunde inte hålla mig utan riggade sängen med en rejäl sarg och bäddade ner mitt barn med flaskan i högsta hugg.
Jag lade mig brevid och höll hans hand som klämde tillbaka på min.
Han pillar lite, känner efter, klämmer och släpper.
Jag smeker honom över hans stackars blåslagna huvud och klappar på ryggen, ser att han är lite röd i ett av vecken runt halsen och går för att hämta salva och smörjer.
Han tittar på mig, ler lite och jag tittar och ler tillbaka.
Kan inte fatta hur jag kan bli arg på denna lilla underbara varelse ibland.
Hur är det möjligt?
Han suger i sig vällingen med långa tag och jag fortsätter att stryka honom över kinden, den lilla armen och ryggen.
Plötsligt släpper han flaskan och puttar bort den.
Han är mätt.
Jag ligger och bara tittar på denna lilla underbara person och kan inte förstå att det är MIN bebis.
MIN son.
Plötsligt snurrar han runt och lägger ig med ryggen emot mig.
Jag släcker lampan och kryper intill, lägger mig sked med hans lilla blöjklädda rumpa mot min mage, och näsan mot hans hjässa.
Drar in hans lukt i varje andetag.
Viskar "mamma älskar dig mest i hela världen" i mörkret innan jag somnar.