En fasansfull upplevelse

Idag har jag, mormor och Dante varit och shoppat hela dagen.
Högen med påsar växte och alla var glada i hågen.
Vi gick in i en utav skoaffärerna, jag håller på att provar ett par skor, mormor står vid vagnen.
Plötsligt hör jag en duns, ett utrop ifrån mormor och en annan kvinna i närheten. Jag tittar upp och ser hur mitt frö ligger på stengolvet jämte vagnen.
Dante har hängt sig ut över sidan på vagnen och sedan ramlat, med huvudet först, ur vagnen och ner på golvet.
Mormor lyfter upp det nu gallskrikande barnet, kramar och vyssjar.
Jag sträcker ut armarna:"Ge mig honom, ge mig honom, ge mig honom."
Mormor fortsätter att krama och vyssja.
"GE MIG HONOM!!"
Jag kramar mitt barn som gråter och hulkar så den lilla kroppen skakar.
Jag klappar honom över huvudet, kollar noga om jag ser en bula eller märke.
Vaggar och vyssjar.
Han gråter och gråter.
Jag haltar med ena foten i strumplästen ut ur affären och vi sätter oss på en bänk.
Dante slutar gråta och vill stå upp på bänken.
Tårarna rinner på honom och halva ansiktet är täckt av snor men nu skrattar han och spänner de små benen.
Guppar upp och ner, skrattar mot mormor och hulkar några gånger till innan gråten helt lämnat kroppen.
Då brister det för mig och mina tårar kommer.
Ska vi åka till sjukhuset?
Ringa sjukvårdsupplysningen?
"Han är allt okej" säger mormor och försöker övertyga både mig och sig själv.
"Det gick bra, det gick bra. Det gick bra... det gick bra." upprepar vi båda två om och om igen.
Jag tror faktiskt det gjorde det.
Han är helt sig själv, ville då rakt inte sova och verkade inte trött eler dåsig.
Nu somnade han iofs i bilen på hemvägen med det var ju ett par timmar senare..
Jag kan inte se något märke på huvudet heller. Möjligen en liten rodnad i pannan..
Nu ska bara iskylan från klumpen i min mage släppa, så ska vi nog vara okej allihop.