Idag hämtade jag min bäbis hos mormor efter jobbet.
Han var trött och gnällig och ville inte vara kvar i bilstolen en enda sekund efter bilen stannat.
Jag hade mycket att packa ur så jag hämtade en filt och lade på marken där jag satte min nu mycket nöjda son.
Jag vänder mig om för att lyfta ur en väska ur bilen och hör hur han börjar kippa efter andan.
Han har på sig ett par eländiga, halkiga brallor, så när han skulle böja sig fram gled han undan och landade på överläppen, näsan och kinden.
Givetvis precis utanför filten, rakt ner i asfalten.
Den lilla underbara överläppen sprack och blödde ner i det stora, vrålande gapet.
Jag kramade och tröstade min lilla sockervadd som var helt makalöst ledsen.
Hans första blodsmak.
Plötsligt slutar han att gråta och slickar sig om läppen.
Jag tror han gillade det.
Nu har han en liten lilafärgad fläskläpp som mamman bara vill plåstra om, blåsa och pussa på.
Han är helt bedårande.
Som alltid.
3 comments:
YOU JUST HAVE TO LOVE THEM!
A bet mig i mitt nagelband med sina sylvassa gaddar idag. Jisses vad ont det gjorde - stackarn blev superrädd när jag inte kunde hålla tillbaka värsta svordomsharangen. Och vem var det då som pussade på vem för att släta över trots att det inte var jag som började?!
Alltså, du måste lära dig EN sak. Ta en bild FÖRST och plåstra om och trösta SEN! Herregud! En blogg om blod utan bilder.. Fan Linda, lär dig ;))
Ingrid: haha ja de är livsfarliga de små rackarna. Än så länge glider släta gommar över mina fingrar:)
Mikael: Du har väl hört den där om att lära gamla hundar att sitta? Stämmer på gamla kärringar oxå.
Post a Comment