Förlåtelse

Det här med förlåtelse kom jag att fundera på.
Hur människor kan förlåta vissa saker som andra gör emot dem.
Till exempel vid en intervju på Oprah show jag såg för evigheter sedan.
Det var en kvinna vars dotter blivit våldtagen, plågad och mördad av en (jävla dåre) man.
Kvinnan hade träffat honom, förlåtit honom och 'gått vidare'.
Sådana där historier av olika slag hör man talas om eller läser om i tidningar osv då och då, och varje gång känner jag mig lika chockad över att 'offret' säger att det förlåter gärningsmannen.. Jag står med öppen mun och skakar på huvudet.
Jag fattar inte.
Varför i helvete skulle man vilja förlåta?
För att få ro i själen säger de.
Får man någonsin ro i själen igen om ens barn blivit mördat, om man blivit våldtagen, om man behandlats som skräp eller vad det nu kan vara?
Skulle någon ha ihjäl Dante, om det så var ett rattfyllo eller en knivmördare eller vad det nu kan tänkas vara, så skulle jag aldrig i helvete förlåta det.
Inte en chans.
Det finns saker som människor gjort mot mig som jag aldrig i livet skulle förlåta, och det handlar inte om mord direkt.
Jag kan hälsa på människan, prata med och kanske till och med vara trevlig emot, men jag skulle aldrig någonsin förlåta det den här personen gjort.
Aldrig.
Får det mig att må sämre?
Inte vet jag, det är inte så att jag ligger vaken om nätterna och tänker på det direkt, men det klart att tankar på det kommer upp ibland och jag blir så in i helvete förbannad.
På hur människor kan behandla varandra, hur en person kan trampa en annan sönder och samman och sedan gå därifrån utan att vända sig om. Utan att bry sig.
'De vet inte bättre, de är sjuka i huvudet'
Ja det tror väl fan det, man mördar ingen eller behandlar andra som värdelöst skräp om man inte är sjuk i huvudet.
Men att förlåta dem för deras handligar?
Näe.. jag kan inte förstå det..
Är det bara jag som känner så här?
Är alla andra så sabla heliga och storsinta att det skulle förlåta någon som gjorde dem illa på djupet?