Än så länge vinner jag i muskelstyrka

Igår när jag kom till dagis var det en lycklig liten kille som stod upp på en sån där bildäcksgunga och gungade jättehögt.
Stod upp på gungan! Hur stor är han?? Och hur fort går det??
Jag hinner ju inte med!
Han var helt salig där han stod upp och gungade och gissa om han var sugen på att sluta med det och följa med hem... Nej, just det.
Han fick hålla på en liten stund, men efter flera minuters försök att få honom att stanna och komma ner från gungan, stannade jag den helt sonika. Det vrålande barnet fäktade ilsket mot mamman och det skulle han ju inte ha gjort.
Han plockades upp i mammans famn där han hängde horisontalt i mitt supergrepp och vrålade ilsket över sitt nederlag medans jag tackade fröken för idag, ses i morgon och hej då.
Jag kände hur en och annan förälder stirrade efter mig men I couldn't care less. Jag är mamman, jag bestämmer. Tar jag inte fighten nu, kommer jag få ett helvete senare det är jag övertygad om.
Och jag vägrar att fjäska, gulla, medla och lirka med honom varenda gång. Skriker han så skriker han, det är okej att han blir arg om han inte får som han vill, det kan jag acceptera, det blir ju jag oxå, men man får inte bete sig hur som helst bara för att man är arg.
Och man ska lyssna på sin mamma. Och man ska göra som hon säger oxå. Helst direkt. Där har vi lite att jobba på..