Ingen sömn.
Dante ville inte amma, han ville inte ha nappen, han kunde inte rapa han ville inte ligga i sin säng, han ville inte ligga i min säng, han ville inte vara uppe o leka hen ville inte bäras, han ville inte byta blöja och han ville definitivt inte sova.
Eller i alla fall så kunde han inte.
Jag lade ner honom i hans säng och skrek: sov för i helvete! Lägg dig för fan o sov!
Sedan gick jag ut i vardagsrummet o grät en stund. Jag behöver sömn.
Ångest.
Herregud han är 4½ månad.
4½.
Man kan inte gapa åt en bebis.
Då grät jag för det och kramade o sa förlåt 500 gånger.
Man får fan inte gapa åt en bebis.
Ångesten gnager i mig ännu...
Han somnade till slut med flaskan och jag tuppade nog av en stund jag oxå.
Klockan ringde 6,30.
Dante sov så jag snoozade några gånger innan jag klev upp o gjorde mig i ordning.
Perfekt tajmat vaknade min lille piggelin precis när jag var klar.
2 comments:
Klart man måste kunna få skrika åt sin bebis!! Usch, jag tycker absolut inte du ska ha dåligt samvete över det. Så lite som du får sova är det inte konstigt att du är helt utmattad och blir frustrerad!
Precis, jag sitter här och skriker åt datorn: SOV DANTE, MAMMA BEHÖVER VILA!!!"
Och det är helt okej.
Post a Comment