Kärlek och ångest

Det finns så otroligt mycket som är underbart med att bli förälder.
Att få uppleva denna nya lilla människa, och känna kärleken svämma över inombords.
En kärlek jag inte visste kunde bli så stark, att den fanns inom mig.
Det finns så klart mindre roliga saker, som sömnlösa nätter, trots och sånt där, men man förlåter dem allt och lite till.
För att man älskar dem och för att de är barn.
Men det allra jobbigaste med att ha blivit mamma är ändå den ständiga oron, ororn för att något ska hända honom.
Eller mig för den delen, för var skulle min skatt ta vägen då?
Så denna ständiga ångest över alla andra barn, de barn som far illa..
Jag tänker på alla dessa barn varje dag.
Tankarna dyker upp hela tiden, som när jag tittar på mitt barn som sover, lägger på honom täcket som han sparkat av sig, så tänker jag på barn som ligger utan varken täcke eller pyjamas, i smutsig blöja med föräldrar som är upptagna med att supa eller knarka eller spela dataspel så att ungarna svälter ihjäl.
Barn som är fulla av märken efter slag, sparkar, glödande cigaretter och sjuka, jävla vuxnas övergrepp.
Som den här jävla kärringen..




(såg detta klipp hos popmorsa)
Hur kan man göra så där?
Kan hon aldrig sluuuuuta?
Håller på och håller på...
Stackars, stackars, stackars unge..
Fy fan säger jag bara..
Jag hatar de förbannade satar som utövar den här typen av makt.
Undrar om hon gillat att bli utsatt för samma sak?
Sånt här gör mig galen. Jag får ont i magen och jag gråter.
Fan.