I nattens lugna vrå

Vaknade som vanligt i natt av att Dante hojtade efter mat.
Jag yrade upp och värmde flaskan, kör upp sängen till sittläge och hämtar mitt barn.
Jag sätter mig tillrätta med honom i min famn och gosar in oss under det tjocka duntäcket.
Precis som vanligt.
Ser till att inga små fossingar sticker ut och blir kalla och stoppar flaskan i den gapande lilla plutmunnen.
Han suger girigt utan att öppna ögonen.
Vi sitter där i mörkret, men ögonen är vana och det svaga skenet från gatlyktorna räcker.
Jag sitter och tittar på min son som äter glupskt.
Stryker honom över huvudet där det börjar komma riktigt mycket hår.
Klappar på kinden, petar lite på näsan och han rynkar den genast o rycker till lite.
Jag stryker hans ögonbryn och vidare ner på kinden igen.
Hans lilla hand kommer krypande och tar tag om ett par av mina fingrar.
Han klämmer hårt, släpper efter och klämmer igen.
Så sträcker han ut armen och tar varsamt på min mun, klappar lite, tar tag om min näsa och klämmer lite lätt innan han stryker över min mun igen.
Han låter handen falla och greppar min hand.
Jag flätar in våra fingrar i varandras, hans lilla hand och min stora håller tag i varandra.
Jag och Dante, min son, mitt mirakel.
När han ätit färdigt lyfter jag upp honom och lägger honom mot min axel för att han ska rapa.
Hans lilla kropp ligger tung och fullständigt avslappnad i sömnen, andetagen är lugna där han vilar mot mitt bröst.
Jag börjar gråta.
Det är så vackert att det gör ont i mig.
Kärleken är så stor att jag får svårt att andas.
Tankarna snuddar vid alla de barn som råkar illa ut, hur vidriga människor det finns i världen, men jag tränger snabbt bort dem.
Det här är vår stund.
Vackrast i världen.