Jag är alldeles för trevlig...

Igår när jag höll på att lasta ur bilen efter färden till IKEA såg jag att det körde en bil förbi helt sakta på vägen.
Lade märke till den just för att den körde så sakta.
När allt var urpackat tog jag Dante i famnen och gick och kollade brevlådan.
Utan brådska, han älskar att vara ute så vi tittade på stjärnorna och lite buskar och sånt.
Jag är på väg in igen och då kommer den där bilen på vägen igen, den kör lika sakta nu.
Jag hinner att tänka att den nog letade efter en gata innan den svängde in mot mitt.
"Japp, han ska be om vägbeskrivning"
Rutan vevas ner och där sitter en av männen jag pratade med på juldagen!!
Ööhh...
"Hallå där, så det är här du bor!"
Han drog någon vals om att han hälsat på en vän några gator bort, ja, det kanske var sant vad vet jag, och plötsligt fick syn på mig i beckmörktret.
"Det var skarpögt av dig" säger jag
Jag blev lite nervös faktiskt, för till saken hör att jag pratade med honom för ett antal år sedan ute på krogen. Tydligen hade jag sagt vad företaget heter där jag jobbade för några dagar senare dök han upp där. Då tyckte jag inte att det var läskigt direkt, han var ju trots allt säljare.
Men den här gången känns det annorlunda..
Jag är säker på att jag inte sagt vad gatan hette där jag bor, så det måste han ju tagit reda på...
Bara jag inte har en ny stalker på halsen nu.