Solen sprakade från klar himmel och blåsten rev i frisyren.
Men vad gjorde det väl med lite blåst när det fanns karusell och hoppborg att roa sig med. Efter en långsittning på fiket tog vi svängen om godisaffären och bunkrade upp med varsin rejäl påse lördagsgott.
Vi började äta på den redan i bilen hem. Jag är en fantastisk förebild för mitt frö...
Jag hade mer än gärna slängt mig på soffan när vi kom hem, men tack o lov har jag en liten grabb som räddar mig undan totalt förfall, han ville ut och cykla så det gjorde vi såklart. Efter en halvtimmes cyklande fram och tillbaka på gatan ville han absolut till lekparken. Jag sa nej.
Jag hade verkligen ingen lust. Ja, det var kanske förjävla slött men herregud måste man lyda minsta vink de har de små? Nej, sa jag, nej blev det. Då kunde jag minsann vara konsekvent. Dante blev förtvivlad och jag fick förstås fruktansvärt dåligt samvete. Hur slö får man bli?
Så här i efterhand känner man sig ju ännu dåligare, jag gjorde ju ändå inget vettigt precis så vi kunde lika gärna gått dit en stund.. Men det gjorde vi alltså inte.
Jag höll på att somna när jag nattade min skatt och tvingade bort tankar som att strunta i att måla och bara ta det lugnt, kanske till och med gå och lägga mig redan då.
Nej, jag stålsatte mig, klev upp, slängde i mig ännu några nävar godis och gick upp i stugan för att iaf möblera om så jag kommer åt sista väggen o taket som är kvar.
När jag gick in igen för att dra på målarkläderna slog det mig plötsligt att jag ju hade ett lager kvar på foder och innerdörr till tvättstugan att måla. Så jag gjorde det istället, det är ju faktiskt högre prioriterat.
Nu har jag ätit ytterligare ett par nävar godis men känner att nu är det bra för idag.
Nu ska jag fan gå och lägga mig.
No comments:
Post a Comment