Så stort, så ömtåligt, det här livet.

Häromdagen läste jag i tidningen att det skett en dödsolycka utanför Lysekil.
'Bara det inte är någon jag känner' tänkte jag, egoistisk som man är, men så är det ju.
Men det var det.
Det var någon jag kände.
Inte någon nära vän precis men en kille jag pratat med en del på gymmet när jag bodde i Lysekil. Så träffade jag honom ute förra hösten och han smörade en del, men han är mycket yngre och trots att han är..var, jättegullig på alla sätt och vis, så nej.
Han gjorde vänförfrågan på fejjan, jag accepterade och han har skrivit personliga meddelanden några gånger. Oskyldigt, gulligt.
Nu är han död.
Vi körde förbi olycksplatsen på väg hem från Lysekil idag och jag såg ljus och blommor vid vägrenen på långt håll.
Jag började gråta.
Fan vad livet är orättvist.
Vad livet är skört.