Min stora lilla sockersmula ville då visst inte gå och lägga sig igår.
Det var ett himla protesterande, gråtande, krånglande. Precis som så många kvällar det senaste.
Jag måste egotrippa lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag inte gapat och skrikit, tvingat och hotat, utan behållit mitt lugn, pratat fast han skrikit, bara tagit honom i handen, kramat och tröstat. Visst har jag blivit bestämd på rösten, men inte fallit i den där jävla fällan då man bara gapar och skäller.
Han har varit totalt övertrött, trots att klockan inte alls blivit sent, och han borde ju bara hojta 'jaaaa, äntligen' och kasta sig i säng när det är dags.
Men nej, istället krånglar han, skriker 'jag vill inte' och vrålande kastar sig till höger och vänster, vägrar lyfta på armarna och istället greppar ett ordentligt tag när tröjan ska av, vägrar lyfta foten och kniper ihop benen när byxorna ska av, och jag får verkligen bita ihop, för att skälla på honom då, är inte rätt väg att gå. Inte med honom, inte just då åtminstone.
Jag har varit lugn, krånglat loss små envisa fingrar, dragit av tröja och byxa, borstat små tänder och när han äntligen kommit i säng har han vart helt slut och snyftat fram ett 'förlåt mamma'.
Älskade unge..
Varför måste han hålla på och krångla? Är det liksom mot hans vilja? Som ett schitzobeteende? Jaja, testa gränser och allt det där men herregud.. ja jag är iaf glad att jag lyckats behålla mitt lugn. Det känns så himla bra i efterhand. Ibland är det fullständigt berättigat att bli arg, men ibland gör det bara saker och ting värre och är helt fel agerande från min sida. Som att jag kan bli helt frustrerad och arg när han inte somnar. Efter 40 minuter (iblande mycket kortare) kan jag ilsket väsa att 'nu blundar du och sover!'
Så jävla rubbat! Inte fan skulle det funka på mig, så varför skulle det funka för honom? Ibland kan man bara inte somna, så är det ju. Lik förbannat är det tröttsamt och frustrerande att ligga brevid och bara vänta..
Och man är inte mer än människa heller, man gör inte rätt alltid och särskilt inte när det gäller barnuppfostran.. Det är tio, ja kanske hundra gånger svårare än jag inbillade mig innan jag fick barn. Åtminstone om man inte tycker att det är okej att de får sin vilja igenom varenda gång och kör med någon typ av 'fri' uppfostran, som jag tycker är ren jävla lättja och synd om barnet som faktiskt söker vägledning. Nåja, det är en annan sak.
Men nu har jag gjort rätt.
Så jävla nöjd och stolt
Det var ett himla protesterande, gråtande, krånglande. Precis som så många kvällar det senaste.
Jag måste egotrippa lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag inte gapat och skrikit, tvingat och hotat, utan behållit mitt lugn, pratat fast han skrikit, bara tagit honom i handen, kramat och tröstat. Visst har jag blivit bestämd på rösten, men inte fallit i den där jävla fällan då man bara gapar och skäller.
Han har varit totalt övertrött, trots att klockan inte alls blivit sent, och han borde ju bara hojta 'jaaaa, äntligen' och kasta sig i säng när det är dags.
Men nej, istället krånglar han, skriker 'jag vill inte' och vrålande kastar sig till höger och vänster, vägrar lyfta på armarna och istället greppar ett ordentligt tag när tröjan ska av, vägrar lyfta foten och kniper ihop benen när byxorna ska av, och jag får verkligen bita ihop, för att skälla på honom då, är inte rätt väg att gå. Inte med honom, inte just då åtminstone.
Jag har varit lugn, krånglat loss små envisa fingrar, dragit av tröja och byxa, borstat små tänder och när han äntligen kommit i säng har han vart helt slut och snyftat fram ett 'förlåt mamma'.
Älskade unge..
Varför måste han hålla på och krångla? Är det liksom mot hans vilja? Som ett schitzobeteende? Jaja, testa gränser och allt det där men herregud.. ja jag är iaf glad att jag lyckats behålla mitt lugn. Det känns så himla bra i efterhand. Ibland är det fullständigt berättigat att bli arg, men ibland gör det bara saker och ting värre och är helt fel agerande från min sida. Som att jag kan bli helt frustrerad och arg när han inte somnar. Efter 40 minuter (iblande mycket kortare) kan jag ilsket väsa att 'nu blundar du och sover!'
Så jävla rubbat! Inte fan skulle det funka på mig, så varför skulle det funka för honom? Ibland kan man bara inte somna, så är det ju. Lik förbannat är det tröttsamt och frustrerande att ligga brevid och bara vänta..
Och man är inte mer än människa heller, man gör inte rätt alltid och särskilt inte när det gäller barnuppfostran.. Det är tio, ja kanske hundra gånger svårare än jag inbillade mig innan jag fick barn. Åtminstone om man inte tycker att det är okej att de får sin vilja igenom varenda gång och kör med någon typ av 'fri' uppfostran, som jag tycker är ren jävla lättja och synd om barnet som faktiskt söker vägledning. Nåja, det är en annan sak.
Men nu har jag gjort rätt.
Så jävla nöjd och stolt
En envis liten kämpe
1 comment:
Ha ser iaf nöjd ut!! :) Min lelle gapar as we skriver..skriker, ja det har jag gjort sen vi kom hem för 45 min. sen..jisses mitt tålamod! Hypertrött men vägrar sova..önskar jag kunde.
Måste dra..
Post a Comment