Igår kväll kom jag en liten bit med målning av väggen innan jag kröp isäng.
Jag kunde lika gärna fortsatt för jag har sovit 2 timmar.
Jag hostar, Dante hostar, jag är så tät att jag inte kan andas genom näsan, Dante rosslar, jag hade vrålhuvudvärk, musklerna i nacke och axlar kändes som om de skulle smätta av som ett spänt gummiband så fort jag rörde mig.
Jag var inte pigg när klockan ringde strax efter 6 i morse.
Vi hade fått inbokat ett besök på NÄL sjukhus för att ta en titt på kulan i Dantes mun.
Den har ju växt sig större och han har uppenbart ont av den emellanåt, den ligger ju fram mellan hans gommar och han biter på den när han tuggar ihop.
Att han inte längre äter från sked mer än några tuggor innan han blir jätteledsen tror jag beror på kulan.
Läkaren kollade på kulan och såg att den var större än sist.
Sist gång fick vi ju beskedet att de var tvugna att söva tarzan för att operera bort kulan och de gör de helst inte på barn under ett år och / eller 10 kilo, om det inte är nödvändigt eller allvarligt. Alltså skulle vi avvakta tills han blev äldre, eller om den ändrade sig. Och det gjorde den ju.
Han bad oss sedan sitta ner i väntrummet igen, han skulle be en narkosläkare kika på Dante.
Hon kom och det bokades in operation på en gång.
Vaaaaa???
Herregud....
Dante fick plåster med bedövningssalva lite här och där för att de skulle kunna sätta kanylen för att söva honom, och vi fick vänta i trekvart ungefär.
Jävlar vad jag var nervös!!
Vi hämtades och lotsades till centraloperation.
Jag kände hur jag kom närmare och närmare gråten.
De kunde inte hitta någon bra åder att sätta sprutan i så han skulle sövas med mask.
Jag fick hålla fast honom samtidigt som narkossköterskan pressade masken mot hans lilla ansikte.
Dante gallskrek inne i den där masken.
Då brast det fullständigt för mig och jag började gråta så tårarna droppade ner på Dantes huvud och narkossköterskans hand.
När han slutat streta emot och låg slapp i mina armar flyttades han över på operationsbritsen.
Han låg där, helt borta fast med halvslutna ögon, så liten, i sin lilla lilla landstingetskjorta och jag är tvungen att lämna honom.
Jag fick verkligen tvinga mig att inte börja fulgråta, kasta mig pladask på golvet och vägra flytta mig.
Jag satt i väntrummet i en halvtimma innan läkaren kom ut och sa att allt gått jättebra, kulan är borta och skickas på analys.
Dante håller på att vakna och de hämtar mig om en stund.
En kvart senare hör jag ett vrål inifrån uppvaket.
Aaaahhhhhh jag har väl aldrig vart så glad åt att höra det som då!
Några sekunder senare sticker en sköterska ut huvudet
"
Daaantes mammaaaaa"
Jag var framme hos henne innan hon ropat färdigt och nästan trängde mig in till min lilla dununge.
Min lilla bebis såg aldeles blek ut och var jätteledsen.
Det tog ungefär en halvtimma, en alvedon och en flaska mat innan han var vid gott humör igen!
Han fick ligga kvar en stund för lite efterkoll, men sedan fick vi åka hem.
Jag var ett vrak.
Nervspänningen släppte och de föll tillbaka på plats med ett splatch och jag kände hur jag knappt orkade köra.
Vi åkte svängen om jobbet för att tala om att allt gått bra och få lite mat i magen.
Alla undrade hur i helsicke jag mådde egentligen.
"Hur ser du ut??"
"Herregud vad du är blek"
"Men guuud, det syns att du är kass"
Vandrande vålnad alltså.
Nu är vi äntligen hemma.
Dante verkar vara som vanligt men vi får väl se hur det blir när alvedonen släpper.
Hoppas att han inte ska ha så ont av det.
Det var inget stort ingrepp alls och jag tänker på föräldrar med barn som är sjuka "på riktigt", hur de orkar.
Tack o lov att det inte är så.
Men trots det hade det hade det ibland vart skönt med en stark axel att luta sig emot, en stor hand att hålla hårt i och en varm famn att få tröst hos.
Nu ska vi slänga oss på soffan och käka Lemon&Ginger choklad.
Jag skiter nog i att måla idag....
Låga:
Hej mamma!! Klart jag kan sitta!
